5 januari 2014

När jag hånglade med David Copperfield, en nästan helt sann historia!

Illusionisten David Copperfield alltså, inte ungen i boken. Om nån tvekade.

På väg in i foajen på Grand Hotel i Stockholm krockade jag med honom, vilket slutade med att vi stod och småpratade en stund. Han var glad och väldigt trevlig, jag var lite förvånad över att se honom där för jag hade ingen aning om att han var i Sverige. I alla fall så pratade vi en stund om väder och vind, sedan checkade jag in och gick till restaurangen för att äta lite.

När jag sedan kom upp till mitt rum, trött efter resan, så var han där!
Han låg utsträckt i en divan, iförd endast en vinröd morgonrock i sann Liberace-diva-stil (tänk er en kombination av alla cheesy scener i "Våra bästa år" sedan 60-talet).
Han log stort när han såg mig, och tittade menande på den tomma ytan bredvid honom i divanen. Det rådde ingen tvekan om varför han var där, jag hade uppenbarligen väckt djuriska lustar i honom ;-)

Jag tänkte att det var lite märkligt att han hade hunnit upp till rummet så fort och undrade lite för mig själv hur sjutton han fått tag på rumsnumret och nyckeln, men antog att det är sånt man löser om man är en världsstjärna, och på nåt vis kändes det helt logiskt. Vi hade ju ändå stått och pratat i foajen liksom...

Jag ställde undan min resväska och tog av mig jackan, sedan lade jag mig bredvid honom i divanen. Jag tänkte att en vinröd diva-morgonrock inte är det bästa valet om man vill imponera, men vafan, det är ändå David Copperfield... och så hånglade vi som fan!
Sedan vaknade jag.

Nu kommer nog resten av dagen att gå åt till att fundera över alla frågor som poppar upp i huvudet efter nåt sånt. Varför David Copperfield? Varför bad jag inte honom visa nåt trick? Varifrån kom den vinröda morgonrocken? Vad åt jag egentligen i restaurangen? Och varifrån kommer såna drömmar egentligen???
Så många frågor...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar