24 februari 2015

Mötpöt

Veckan är hektisk. Flera heldagsmöten, flera barnkalas och dessutom ett vardagsrum fyllt av IKEA-kartonger... giv mig styrka (och laddade batterier till skruvdragaren ;-)




18 februari 2015

När det inte kunde bli konstigare...

Oj vad jag har funderat (mycket och länge) på om jag borde skriva nåt och i så fall vad och HUR.
Jag har alltid brukat säga "Det blir aldrig som man har tänkt sig, men det brukar bli bra ändå", på ett uppmuntrande sätt. Ni vet, försökt peppa folk som haft det jobbigt och så.
Ändå kunde jag nog aldrig föreställa mig hur mycket det kan bli "inte som man har tänkt sig".

Förra året var ju galet, som en del av er vet. Dottern mådde dåligt, vi kämpade nästan ihjäl oss för att hjälpa henne, jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under hösten. Mitt i allt det började lampor att bete sig underligt i huset (blinka, spraka osv), och när jag skulle byta en säkring sprakade det i proppskåpet trots att strömmen var avstängd. Det visade sig vara ett elfel, kablar som hade börjat smälta ihop och orsakade knas. Lätt fixat av en elektriker, men sjukt obehagligt (inte minst tankarna på vad som hade kunnat hända). Och plötsligt kände jag ett otroligt obehag inför att byta glödlampor.
Sedan upptäckte vi en vattenskada i köket mitt under julen, och det kändes bara som att GIVE ME A F*ING JÄVLA BREAK NÅNGÅNG! Då gick en av våra toastolar sönder...

Efter jullovet vände det massor. Dottern började plötsligt vara mer i skolan, och även ÄTA i skolan, något som inte alls funkat på hela hösten. Byggfirman kom hit, det har gjorts fuktmätning, vi vet vad som behöver åtgärdas, elen funkar, den trasiga toastolen är utbytt och allt liksom löser sig, sakta men säkert. Superbra.

Men så hände det som jag litegrann hade räknat med, även om jag aldrig hade trott att det skulle bli så här. Alla månader av stress och kämpande tog ut sin rätt, och plötsligt var jag rädd för typ allt.
Jag vågade inte byta glödlampor, jag var säker på att vattenskadan skulle förstöra hela huset, att någon skulle sätta i halsen vid varje måltid, att huset skulle börja brinna, att taket skulle rasa in. Vad som helst, hur galna saker som helst, allt som min utmattade hjärna kunde tänka sig. Hjärnan gick på högvarv hela tiden, det malde och gnagde i hela mig hela tiden.

Jag försökte parera det, tänkte att det löser sig, att det går över, men när jag så småningom inte klarade av att sova utan kläder eftersom jag behövde vara på min vakt när katastrofen slog till, då började jag haja att jag inte fixar detta själv, att det inte är rimligt att vara på helspänn och rädd hela tiden.
Och när min hjärna argumenterade emot och sa "Men hallå, om inte du är på din vakt hela tiden, vem ska då vara det? Och vad händer då?", då ringde jag vårdcentralen.

En månad senare mår jag väldigt mycket bättre. Jag fick träffa en väldigt bra läkare som konstaterade att det verkar som att jag drabbats av GAD (generaliserat ångestsyndrom) som ett resultat av stress och utmattning, och nu käkar jag medicin igen. Samma medicin som jag fick efter att jag drabbades av utmattningsdepression när mina tvillingdöttrar haft kolik, och den funkar lika bra nu som då.
Jag är inte rädd för allt längre, jag kan slappna av, jag sover otroligt bra och nu känns det på riktigt som att saker löser sig. Jag börjar känna mig som mig själv :-)

Så... det är därför jag har varit lite frånvarande. Nu vet ni.