22 maj 2011

Method acting, eller konsten att få dricka sitt morgonkaffe ifred

I rollerna:
Femåringen som... en god älva som ska rädda världen
Mamman som... nån ond typ som inte är särskilt sugen på att leka just nu

And...ACTION!

Älvan kommer flygande med stora ögon och uppspelt röst
- Mamma, mamma, kan du hjälpa mig!!!!

Mamman svarar med trött men MYCKET dramatisk röst
- Nej, jag är en jätteond person. Fly medan du kan!! (gäsp)

Älvan drar dramatiskt efter andan, stirrar på mamman och flyger snabbt iväg.
- Okej! 


The end.
Jag visste väl att det nångång skulle löna sig att ha tittat på "Inside the actors studio" ;-)


21 maj 2011

Äsch, det är ju helt overkligt...

På den gamla goda bloggtiden, när Bloggen som säkert kommer byta namn flera gånger fortfarande levde, hände det att jag skrev om märkliga MSN-konversationer som jag och min obesläktade tvillingsyster Anso hade. Till exempel den här, och den här.

Vi har fortfarande en hel del bisarra konversationer, men i takt med tiden har de övergått från att handla om graviditet, småbarn och bajsblöjor till att vara något mer relationsinriktade. Det blir lätt så när de senaste åren i ens omgivning varit en enda cirkus av skilsmässor, separationer, dejting, konstig dejting, nya relationer, knasiga relationer, hemliga relationer, annorlunda relationer, helgalna relationer och en hel massa kääärlek :-)

Häromdagen kom vi (återigen, vi kommer på det ibland, sedan blir vi dementa ett tag) fram till att man nog hade kunnat skriva en bestseller om allt som hänt i vår omgivning de senaste åren.
Enda problemet skulle möjligen vara att folk skulle dissa boken med motiveringen: "Guuud så overkligt", och då skulle den såklart inte bli nån bestseller. Så det blir nog kanske ingen bok ändå. Än. Världen är inte redo för Angelique, Lizzie och deras vänner  ;-)

Förresten så har jag gått ner 13 kilo. Ifall nån undrade :-D


Morrn morrn

Lördag morgon, resten av familjen sover och jag sitter uppkrupen i soffan med Macbooken i famnen och tittar på matlagningsprogram på TV. Dessutom regnar det, livet kan nog inte bli mycket bättre just nu :-) Det är bara en kopp kaffe som saknas för att perfektion ska uppnås... jag tror jag fixar det direkt.
Trevlig helg allihopa!


18 maj 2011

Portad (en text ur skrivbordslådan)

Han står med näsan bara en centimeter från skyltfönstrets kalla glasruta. På andra sidan glaset finns en drömvärld av kramdjur. Gosiga nallebjörnar, randiga noshörningar och fluffiga figurer ur sagornas värld. Han älskar dem alla, vill försvinna in i drömvärlden och aldrig komma tillbaka igen. Från taket hänger färgglada papegojor, några av dem har en knapp man kan trycka på så att de gör papegojljud men han tycker inte om dem, de är läskiga.

Plötsligt möter han en blixtrande ilsken blick genom glaset. Det är butiksföreståndaren, en ung men mycket barsk kvinna. Hon påminner om mormor, så han vänder snabbt undan blicken och fortsätter stirra in i berget av mjukdjur.
Telefonen i hans jackficka ringer. Det är mamma.
”Göran, var är du?”. Mamma är alltid så orolig, tänker han. Han kan ju ta hand om sig själv, han är stor nu. Hon behöver inte oroa sig.
”Göran, svara. Var är du?”
”Jag är vid leksaksaffären, mamma.”
”Göran, älskling… de ringde och sa att du hade skrämt barnen ? Vad är det som har hänt?”
”Ingenting, mamma. Jag ville bara känna på mjukisdjuren. De är så fina.” Nu fastnar hans blick på en figur som ser ut som en blandning mellan giraff och haj. Giraj, tänker han. Så heter den nog. Den simmar kanske i Söderhavet, med bläckfiskar och sjöhästar. Den kanske också har en mamma som hela tiden oroar sig.

”Göran… pappa kommer och hämtar dig, du måste gå därifrån”
”Men mamma, bara lite till. Snälla?”
”Jag fixar te och mackor till dig när du kommer hem. Okej? Sedan kan vi se en film. Kanske Bamse?”
”Bamse är snäll.”
”Ja, Bamse är snäll”. Mamma låter lite darrig på rösten, som att hon ska börja gråta. Mamma gråter nästan aldrig. Hon är alltid glad. Han ler för sig själv när han tänker på mamma. Te och mackor med mamma, det är mysigt.
”Kommer pappa? ”
”Ja, Göran. Pappa är på väg, han kommer alldeles strax. Stå bara kvar där och vänta på honom så ses vi snart”

Snart är pappa där. Fina pappa med sin svarta rock och bruna keps. Pappa pratar med den barska kvinnan, hon viftar med händerna och verkar väldigt arg. Han undrar om någon varit dum mot henne. Man ska inte vara dum mot andra, det har pappa lärt honom.
”Han satt på golvet och kramade mjukdjuren. Barnen i butiken blev rädda för honom och han gick inte fast jag sa till honom. En vuxen man som gör så, klart de blev rädda! Vi fick ringa på vakterna, de tog ut honom och sedan dess har han stått där vid fönstret och tittat in.”
”Jag ber om ursäkt”. Pappas röst låter gammal och trött. ”Han menar inget illa, han tycker bara väldigt mycket om mjukdjur”.
Kvinnan verkar fortfarande arg, men hon viftar inte lika mycket längre. ”Du förstår säkert att han inte kan komma tillbaka hit. Vi kan inte släppa in honom i butiken igen!”
”Jag förstår. Det kommer inte att hända igen”

På väg mot bilen håller han pappas hand och berättar om girajen. Pappa, som brukar veta allt, vet inte om det är sant att girajen simmar med bläckfiskar och sjöhästar, men lovar att de ska ta reda på det. Det kanske finns en bok om girajer på biblioteket.  De kan gå dit tillsammans någon dag.
”Är vi hemma snart?”
”Snart, Göran. Bara en liten bit till”
”Pappa…tack för att du hämtade mig”
”Det vet du att jag gör. Varje gång”


10 maj 2011

Killen från från Lux, här kommer tips från coachen...

Hej killen från Lux... ja just det, du som precis ringde på hos mig och ville prata om inomhusmiljö. "Vi går runt i hela området idag, har inte grannarna sagt att vi ska komma? Vaaa, skvallrar de inte om sååååånt?" Öhm, nej... det gör de nog inte.
Och jag vet förstås inte helt säkert, men det kan eventuellt bero på att det naturligtvis inte är någon som vetat om att du varit på väg. Men det var ju ett snyggt försök.


Killen från Lux... du är säkert en kompetent dammsugarförsäljare, men du borde öva på att inte stå i attackposition (två meter från dörren, bredbent med händerna bakom ryggen) och SE GALEN UT när du ringer på hos folk. Det funkar sällan bra att galenstirra på potentiella kunder samtidigt som man ler på ett sätt som inte når ögonen. Det blir helt enkelt bara oerhört creepy, för innan man har förstått att du säljer dammsugare hinner man undra om du kommer från Jehovas vittnen eller om du helt enkelt bara är ute och mördar folk lite slumpmässigt.


Och jag vet inte, jag är ju inte något säljproffs, men jag inbillar mig att det skulle kunna kännas mer förtroendeingivande om du inte säger saker som: "Får jag kliva på en stund?" samtidigt som du väldigt demonstrativt, sådär som att du hade gått i årskurs tre och övat för en teaterpjäs, skrapar av skorna mot trappan ungefär som en häst som krafsar i spiltan samtidigt som du HELA TIDEN fortsätter fyra av det där märkliga mördarleendet som inte når ögonen.

Jag är inte den som är den, och jag gillar folk som har saker att säga, men en sista sak att tänka på när vi ändå pratar om det där med att se... galen ut:
Det läskiga intrycket förstärks när du efter oförrättat ärende traskar iväg ut på gatan och oavbrutet pratar för dig själv samtidigt som du slår neråt i luften som att du bankar nävarna i ett skrivbord som vi andra inte ser, innan du ställer dig i attackposition vid nästa hus och ringer på dörren.

Men tack ändå, killen från Lux. Du fick mig, för första gången, att överväga att ringa grannarna. Visserligen inte för att föreslå kaffe eller kvartersfest eller nåt sånt utan för att varna för dig, men ändå. Du gjorde nog något för grannsämjan, och sånt ska hyllas.
Så hurra för dig, killen från Lux som nog aldrig kommer sälja någon dammsugare men som i alla fall alltid har någon att prata med. Hurra!


Drömmen om skor...

Jag tävlar om att vinna 40 par skor... shopping är som terapi, det vore inte fel nu *S*