28 oktober 2014

En sån där dag som egentligen inte finns...

...en Twilight Zone-dag.
Tioåringen följde med till biblioteket OCH på café, det gick jättebra. Ett par timmar senare följde hon med för att hämta maken från jobbet, efter det gick vi och köpte godis. Två gånger utanför huset på en dag, det är inte ofta det händer för tillfället.

När vi kom hem började ena åttaåringen att diska medan den andra städade vardagsrummet. Jag satt i köket och såg ut som en fågelholk.
Alla är dessutom på glatt humör och strax ska vi äta  god middag. 

Jag räknar därmed kallt med att huset strax blir invaderat av dinosaurier eller träffat av en meteorit. NÅT obra måste ju hända, eller hur?

Edit: Ytterligare en timme senare har den diskande åttaåringen även diskat efter middagen. Ja, vi har diskmaskin. Nej, hon ville inte använda den.

25 oktober 2014

Värsta puman! Eller leoparden. Whatever.

Veckan slutade på allra bästa tänkbara sätt efter några fartgupp som t.ex. världskrig på morgonen och en ganska trött mamma som bröt ihop framför fröken som frågade hur det går...

Men dottern gick på tre lektioner OCH hon gick dessutom ut på rasten med sina kompisar.
Jag satt som på nålar hela rasten och var så chockad över det hela att jag typ tappade känseln i benen samtidigt som jag behövde gå på toa men inte vågade för då skulle jag behöva passera kapprummet och tänk om hon inte har gått ut utan sitter där och mår jättedåligt osv osv.

Efter skolan åkte vi till Coop igen, och där strövade vi runt i en timme (!), helt på hennes initiativ. Det var så surrealistiskt och konstigt och härligt att det är svårt att beskriva. Det var som att hon var tillbaka igen. Och genast blir det lite lättare att ta motgångarna och bakslagen.

Sedan kom vi hem, glada och nöjda, och jag tog genast ett skutt ner i mitt nya favvoplagg. Jag måste nog kolla med Vic vad hon har för åsikt om denna... :-)



23 oktober 2014

Knöliga hjärtan


I en påse potatis låg dessa. Knallröda, knöliga potatishjärtan.

Idag känns mitt hjärta också lite knöligt. Dottern fick släpas till skolan två gånger (på morgonen och efter lunch) under krigsliknande former. 
Herregud vad många gånger jag hann tänka att nu är det kört på riktigt, det KAN inte vara rimligt att det ska vara så här jobbigt och hemskt. Och det måste göra skada. 
Men jag bet ihop och gjorde det, och på eftermiddagen hade jag en liten tjej som inte bara följde med på Ica OCH Coop för att hämta ut paket, utan dessutom ville gå runt på Coop och kolla lite, på strålande humör.
Det är ett par månader sedan hon följt med till en affär senast, hon har inte orkat, inte velat, och nu var hon nästan som förr. 
Man kastas som sagt mellan högt och lågt...och imorrn är det dags igen. 

22 oktober 2014

Men herregud!


Vad har hon gjort med sig själv?? 

Heja packtejp

Ett av dagens projekt (förutom att bokstavligt talat släpa dottern till skolan i morse) var att packa och skicka tillbaka hennes hyrskidor till Skifix. 


Himla bra företag faktiskt, om man har växande barn som vill åka slalom eller längdskidor. Vi hyrde slalomskidor+pjäxor i två år för 1095:- och nu skickades de tillbaka för att leasingperioden tog slut. 

I det stora hela har det varit en bra dag. OCH SÅ ÄR DET TYDLIGEN INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGE IDAG OCKSÅ. Bara en sån sak...

21 oktober 2014

Tvårättersmiddag minsann!

Hamburgare från Frasses, det är ju typ husmanskost. Och så den här nyfunna kryddan på stripsen (anglofilen i mig jublar)


Åsså efterrätt förstås!


Jag tror jag kör hobbit style och tar en andra efterrätt också. Kan bara inte bestämma mig riktigt... Alvedon eller Ipren :-P

Gokväll!

Ett steg framåt och fjorton bak...

Det är ju alldeles självklart att den stora höstförkylningen #2 ska drabba familjen just när vi börjat få dottern till skolan igen. Jag har legat däckad i helgen, så även hon, och hon har inte kunnat ta sig till skolan ännu den här veckan.

Igår kändes det avgrundsmörkt, som att allt hårt jobb var helt bortkastat. Idag känns det bättre.
Det måste ju få finnas gränser, tänker jag.
Okej att vi måste tvinga henne till skolan för att ta död på hjärnspökena, men det är ju faktiskt okej att vara sjuk ibland också. Det vanliga livet måste också få ta plats i allt detta.
Men det var jobbigt, jag kände mig totalt misslyckad.

Men så blev det kväll och jag skulle spela bowlingmatch, vilket jag gjorde, och vi vann! Hurra!
Det var en timmes total urblåsning av huvudet, så som bowling är för mig när den är som allra bäst. Totalt fokus här och nu, allt annat bara försvinner. Och DET var nog mer värdefullt än att vinna, fast vinsten känns också helt okej :-P
Förkylningen känns däremot inte särskilt okej. Det finns kanske en poäng i att inte träna när man är sjuk...

Sedan började den här dagen med ett tretimmarsmöte från vilket jag nu ska sammanställa anteckningar. Livet på en pinne, så glamoröst och glassigt...


19 oktober 2014

När man tänker efter...

...så hade det kunnat vara värre. Och det är ju bra. Men det har tamejfan varit en rätt tung höst hittills, tur att det gömmer sig guldkanter och ljusglimtar lite här och där.

Som till exempel att jag och syrran drog iväg till Stockholm för tre veckor sedan. Hon skulle göra sin första tatuering och jag skulle renovera min sjutton år gamla enhörning på armen.
Det enda jag visste var att jag ville ha kvar enhörningen och att den skulle byggas ut med tre stjärnor, en för varje barn och i de färger som barnen valt. I övrigt gjorde jag som när jag ska klippa håret; jag sa "gör nåt snyggt!"


Visst blev det fint? I typ tio års tid har jag sagt att om jag nånsin ska fixa till enhörningen så ska det göras på East Street, och så blev det. När maken såg den sa han "Oj, den blev vuxen!" :-)

Imorrn är det i alla fall vardag igen, dags att fortsätta kämpa för att få dottern till skolan. Hon har redan börjat förhandlingsförsöken. "Måste jag gå på morgonen? Jag mår så illa på morgonen. Och så har jag ju varit sjuk hela helgen, host host"

Just nu vet jag inte hur jag ska orka, men jag vet samtidigt också att imorrn gör jag det bara. Trampar på. För vad är alternativet?

18 oktober 2014

När livet kommer emellan...

Det blev sådär igen att bloggen fick sorteras bort ett tag. Den där förkylningen jag skrev om sist, den krävde sitt offer, fast på ett lite oväntat sätt...
Tioåringen, som haft lite problem att äta sedan januari då hon satte i halsen och blev rädd för att svälja mat, tappade matlusten i samband med förkylningen, och antagligen var det väl hela årets energiunderskott som till slut blev för mycket, för hon typ slutade äta. Orkade inte. Mådde illa. Och illamående boostar ju inte direkt aptiten som ni vet.

För att göra en lång historia kort så var hon hemma från skolan i fyra (!) veckor för hon mådde så illa hela tiden och var totalt kraftlös. De första två veckorna gick åt till att försöka få i henne näring, och så småningom började krafterna återvända lite, lite. Men en uttröttad kropp och en uttröttad hjärna orkar inte kämpa emot hjärnspöken och oro, så istället började vi se tendenser till ångest hos henne.

Efter ett besök på BUP i måndags har vi nu kämpat hela veckan med att tvinga henne till skolan och klara någon lektion varje dag, för att bryta mönstret och lämna trygghetszonen här hemma.
Och vilket jobb hon har gjort, mitt lillhjärta. Hon har trotsat panik och oro och illamående som en mästare och nu blir det långsamt bättre. En dag i taget. Små steg.

Själv är man förstås helt utmattad. Jag har följt med henne till skolan varje morgon, suttit där och jobbat på distans (tack Gud för internet) och sedan varit på kontoret på eftermiddagarna. Kastats mellan hopp och förtvivlan och varit så trött som jag kanske aldrig varit förr (inte sedan tvillingarnas kolikperiod i alla fall).

Sånt här pratade de aldrig om på BVC. Tänk att man kunde påverkas till att känna att AMNING av alla jävla saker var så fruktansvärt viktigt och avgörande och livsdefinierande, men man hade ingen horisont som var längre än näsan (eller brösten).  Det är provocerande.

Hej igen alla fall, om någon är kvar.