30 januari 2011

Vem av mig är jag egentligen?

De flesta kan nog skriva under på att de inte är samma personer nu som för t.ex. 10 år sedan. Vi växer, utvecklas (eller invecklas) och förändras gradvis i olika riktningar.
En del förändras mest på utsidan medan andra blir helt annorlunda på insidan men i ett skal som ser ut som det alltid har gjort.
Jag gillar att betrakta människor, att fundera över hur de tänker och resonerar, vad de funderar på och vad som driver dem. På senare tid har jag börjat betrakta mig själv också. Det kanske låter rätt självklart, men är det verkligen självklart? Betraktar du dig själv? Vad ser du i så fall?

Jag har insett att jag på sätt och vis sitter fast mellan mig själv, mellan gammalt och "nytt". Nytt inom citationstecken för att det egentligen inte är något nytt, det är bara jag som har haft lite svårt att fatta ;-)

Mitt ena jag är den jag var på heltid för kanske tjugo år sedan... en osäker och ganska skrajsen person. En som inte tror att hon är nåt, som helst inte vill synas eller göra något väsen av sig, som desperat vill göra "rätt" och som väldigt väldigt VÄLDIGT mycket vill att alla ska tycka om henne, hela tiden. Fast hon inte syns.
Mitt andra jag är en oftast glad och ganska spontan person som tycker det är kul att synas, som vet att hon duger rätt bra fast saker blir fel ibland, som vågar ta plats, som gör saker som känns rätt utan att analysera sönder dem hundra vändor först, och som inte är så himla brydd om att vara omtyckt av alla. Mitt andra jag har vuxit till sig genom åren så nu är det mer balanserat, men de är fortfarande två stycken där inne ;-)

Mina jag kan ha rätt intressanta diskussioner med varandra ibland. Det händer att den ena tänker medan den andra gör, vilket gör att jag kan ha lite svårt att känna igen mig själv. Det blir lätt förvirrat när huvudet säger "usch, kan man inte bara få gömma sig?" medan kroppen hugger en mikrofon och sjunger karaoke all night long eller gör något annat som är väldigt o-jag. Well... o-jag enligt mitt gamla jag i alla fall.
För nånstans inser jag såklart också att saker jag gör numer inte är mindre "jag" bara för att det är saker som jag aldrig förut trodde att jag skulle kunna/vilja/klara av att göra.


Igår var en "o-jagig dag". En mycket bra dag!
Jag tog död på de senaste veckornas hjärnspöken och gjorde mitt livs första slalomåk.
Efter att ha ramlat två gånger innan jag ens börjat åka nedför backen och sedan försökt lära mig ploga så att jag skulle slippa krama träd, insåg jag plötsligt att jag åkte utför... att jag kände farten i ansiktet, att jag kunde svänga på riktigt och att det var ohyggligt roligt! Och när jag kom ner efter det där första åket ville jag vårskrika som Ronja Rövardotter.

Första slalomåket... säkert en skitsak för många, men grymt viktigt för en som aldrig trott att hon skulle kunna. Och ytterligare en seger för det andra jaget! :-D


Jag antar att jag inte är ensam om att vara som jag är. Vad säger dina jag till varandra?


25 januari 2011

Sök och du skall finna!

Jag har ett statistikverktyg kopplat till bloggen. Med hjälp av det kan jag se hur många besökare jag har, vilka sökord folk använt när de råkat ramla in här och lite sånt. Det var många som ramlade in i gamla bloggen genom att googla "Bruno Wintzell", och ett av de vanligaste sökbegreppen som för folk HIT är "Jochen Schutzdeller"...

Och hey... vid en närmare koll inser jag att de båda herrarna inte är helt olika (mörkt hår, seriös blick, och amorbågen... say no more).
Kan man månne dra några bloggslutsatser av detta? Är det något med mig och dessa mörka män som för evigt kommer kommas ihåg för sexuella anspelningar i TV?
Nej, förmodligen inte, men dessa herrar är icke desto mindre "mina" bloggmän, let's face it. Och som sådana förtjänar de också ett parnamn... ni vet, i stil med TomKat och Brangelina.

Så... I give you... Brunchen! Och vips så kan man kanske dra fler slutsatser, för brunch är ju nästan frukost och jag är definitivt en frukostmänniska. Dessutom var ju Bruno Wintzell gift med Goldie Hawn, och hon spelade huvudrollen i "En flicka på gaffeln".
Behöver jag ens säga det.... vad gör man med en gaffel? Äter (brunch) såklart. Tadaaa!

Nu vet jag bara inte riktigt vad jag ska göra av alla dessa nyvunna insikter. Starta brunchrestaurang? Skaffa mig ett harem av mörka män med markerad amorbåge? Se alla Goldie Hawns filmer? Äta brunch oftare? Äta mörka män? :-O

Analyser och kommentarer mottages tacksamt, all hjälp kan nog behövas ;-)


23 januari 2011

Orion och jag...

När jag var mindre var jag nördigt intresserad av astronomi och ohyggligt fascinerad av stjärnbilder. På samma sätt som jag kan nördstirra på vackra kartor hur länge som helst, kunde jag låna böcker och stirra på stjärnkartor för att lära mig stjärnbilder och deras inbördes förhållande för att sedan gå ut och försöka hitta stjärnbilderna "live".

En av mina favvisar på stjärnhimlen har alltid varit Orion, jägaren som enligt den grekiska mytologin var så stark att ingen kunde döda honom, men som till slut besegrades av en liten skorpion som stack honom i foten.

Orion syns bara på vinterhalvåret, jag brukar vänta in honom i november (ja, lite av nördigheten hänger kvar) och tittar gärna på honom så fort jag har möjlighet. Det fascinerar mig att veta att hans axlar utgörs av stjärnor som för oss ser ut som små prickar men som egentligen är riktiga jättar, i vissa fall miljarder gånger större än vår egen sol.

Så... varför skriver jag på nördiska idag? Jo, för att igår, den 22 januari 2011, var första gången den här vintern som jag tog mig tid att titta på stjärnhimlen och också första gången den här vintern som jag såg Orion.
Det får mig att inse att jag behöver varva ner. Jag vet bara inte riktigt hur...


Tillägg: När jag var liten tyckte jag det var skitläskigt att titta upp på stjärnorna. Jag fick svindel och tror jag kände det som att hela stjärnhimlen skulle ramla ner på mig. Jag har än i denna dag aldrig tittat i ett teleskop, trots att jag alltid har velat ha ett. Jag tror jag skulle då samma känsla av läskig svindel om jag kom för "nära" stjärnorna eller månen...
Trots mitt nörderi kan jag också erkänna att jag aldrig har fattat vilken stjärna som är Polstjärnan... (avdelningen "erkännanden jag aldrig hade tänkt göra")

19 januari 2011

Nämen hej igen

Jag låter det vara osagt om det var den där hektiska bilkön som gjorde det, men jag fick magkatarr och har varit rätt off några dagar. Nu har det börjat vända, så kraften att irritera sig på saker återvänder så sakteliga ;-)

I morse planerade jag t.ex. lönnmord på den/de som kommit på att brandvarnare och trådlösa telefoner inte kan få låg batterinivå och börja pipa NÅN annan tid på dygnet än kl 4. Men visst, det har säkert sina fördelar att vakna kl 4. Det är ju bättre än kl 3 i alla fall.

Och buhu buhu... TV4 beklagar sig över att avsnitt 2 av Solsidan har läckt ut på nätet. "Det är oklart hur nätpiraterna har fått tag på det, men sannolikt är det någon som lyckats ta ner det från TV4 Play Premium där det lades ut i söndags" (Expressen)

No shit Sherlock...

Hur som helst, kul att Solsidan har börjat igen :-)




13 januari 2011

Rusningstrafik... spännande!

Jag satt fast i en bilkö på väg till jobbet i morse.
Eftersom det är rätt ovanligt förekommande i Kiruna så passade jag på att leka Stockholm, bara för att liksom liva upp morgonen lite. Jag försökte föreställa mig hur mina medtrafikanter mycket stressat satt och svor i sina bilar, hur någon kanske övervägde att börja tuta aggressivt och hur jag själv skulle säga till mina kollegor på jobbet sedan att "trafiken var hemsk idag! Hemsk I tell ya... och jag hade inte ens en latte!"
Men efter ungefär en och en halv minut hade väghyveln (som orsakade köbildningen) svängt i en korsning och vips var bilkön upplöst och allt som vanligt igen.

Spännande minuter i norr. Because I'm worth it.

12 januari 2011

Liftskräck...epic fail.

Jag ska skriva en formel som beskriver en bygellifts ökande läskighet i förhållande till tiden man står och stirrar på den med pjäxkramp i fötterna. Kanske också en formel som beskriver den explosiva besvikelseutveckling som uppstår till följd av obehandlad liftskräck. Och så undrar jag om någon kan förklara hur det är möjligt att slalomskidor kan glida åt alla håll. Samtidigt.

Jag har en känsla av att jag är något stort på spåren, kanske i Nobelprisklass... särskilt eftersom det inte bara är en teori, utan en teori som backas upp av empiriska studier. Jag kan inte säga så mycket mer just nu, för då kanske nån snor min formel, men jag kan avslöja att "Luossabacken" och "igår kväll" är ingående faktorer i studien...

Nåväl, det hade kunnat vara värre... det hade kunnat vara koskräck.



10 januari 2011

Har jag närt en karnivor vid min barm...

...undrar jag när nästanfemåringen frågar om vi inte kan äta gris och pommes frites till middag. "Gris och pommfritt mamma. GRIS! Men den måste vara död först, okej mamma?"

:-)


7 januari 2011

The hills are alive...with the sound of benbrott

Den hysteriska utförsåkningsföljetongen fortsätter. Kort resumé:

En dag vaknar den snart medelålders kvinnan och inser att hon är på väg att kasta bort sitt liv, ty hon har aldrig åkt slalom trots att hon bor nära Nordpolen.
Hon använder sin äldsta dotter som alibi för att kunna ge sig in i utförsåkningens dramatiska värld och planerar att sätta dottern i skidskola (mest för att själv lära sig åka, för hon inser att barnet kommer fatta det där direkt).
När vi lämnade henne senast googlade hon nästan maniskt för att hitta den perfekta utrustningen till det perfekta priset (d.v.s. gratis)... Ska hon finna det hon söker?


Sådärja, tillbaka i nutid. Meet my new friends:

Idag flyttar de hem till mig tillsammans med utrustning för ytterligare fyra personer. Jepp, det som från början var ett "äldsta dottern ska gå skidskola, nån av oss vuxna bör nog kunna åka med henne"-projekt, blev ett "tjolahoppsan hejsan, vore det inte mycket roligare om HELA familjen kan åka skidor?"-projekt.

Så nu ser jag framför mig hur vi blir som familjen von Trapp fast med skidor istället för sång, och vinter nästan året om istället för vackra gröna kullar. Vi kommer kasta oss nedför backarna med stil och grace och alla kommer att le hela tiden och ingen kommer att frysa eller ramla eller göra sig illa och det kommer vara så treeeeeeevligt. Och sedan dricker vi varm choklad.

Nämnde jag förresten att jag fortfarande aldrig har stått på slalomskidor? ;-)

3 januari 2011

En sak är i alla fall säker...

...jag kommer aaaallri börja åka slalom. Sa jag förr. Särskilt efter att de mycket pedagogiska läkare som i tonåren plockade ut meniskerna (stötdämparna) ur mitt högra knä talade om för mig att slalom för evigt är totalt out of the question, att jag skulle undvika att gå på disco och dansa, och att jag absolut inte skulle börja arbeta inom vården för det skulle vara aaaalldeles för slitsamt för det trasiga knäet.
Ja, och så upplyste de mig också om att när meniskerna är borttagna så växer det ut brosk som ska vara reservstötdämpare, och brosk är mjukare än ben och därför kommer jag få förslitningsskador i knäet och nånstans kring femtioårsåldern kommer jag sannolikt att ha så stora problem att det blir aktuellt att steloperera knäet.

Av saker man vill höra som sjuttonåring i Kiruna, ligger "undvik disco", "du kan aldrig åka slalom" och "steloperation" rätt långt ner på listan, kan jag meddela. Men hey... jag är snäll och lydig, så det blev aldrig någon slalomåkare av mig. Tröskeln till att testa var rätt hög när läkarna mer eller mindre uttryckt det som att knäet skulle spontanexplodera om jag så mycket som TITTADE på en slalompjäxa.

Nåväl... nu är jag äldre, och har uppenbarligen tappat bort både förstånd och mig själv, för jag, som bott i Kiruna större delen av mitt liv men inte ens alltid ägt ett par täckbyxor, sitter och surfar runt för att hitta vettig slalomutrustning att köpa. Till mig själv.

Hjälp?!

Jag inser naturligtvis att OM jag till äventyrs tar mig upp i en backe med skidor på fötterna, så kommer det förmodligen se precis ut som på bilden här bredvid, förutom att min rumpa är mycket större, och att rött inte riktigt är min färg. Men jag tror jag är beredd att ta risken...


1 januari 2011

...om vikten av att inte blogga när man inte är 100% nykter

Medborgare!
Alkohol är en styggelse. Förutom på nyårsdagen, då skumpan som man SKULLE ha druckit igår smakar lika bra som den säkert skulle ha gjort igår om man hade druckit den då, vilket man inte gjorde. Uppenbarligen, eftersom man har druckit upp den NU.
Men den var åtminstone väldigt god! :-)