31 januari 2012

Nivån på förvirringen just nu...

8.00 - träningspass (yay), åker dit färdigombytt, inser sedan att jag glömt hälften av de vanliga kläderna hemma

8.45 - på jobbet, kollar kalendern, konstaterar att jag har ett möte kl 11

9.00 - kaffe. Spiller inte en enda gång. Bra!

9.30 - lite IT-prat med "min" tekniker, koll om gårdagens fixningar funkar (vilket de gör, yay. Jag minns inte riktigt vad det var vi fixade, men det är ju bra att det funkar!)

9.35 - kommer på att jag har möte kl 11

10.20 - kommer plötsligt på att jag har möte kl 11. Skriver ut lite dokument till mötet.

10.35 - telefonsamtal från kommunens kassa. "Vi har fått en inbetalning från dig, men vet inte vad fasiken det är?" Det visar sig att jag lagt in fel betalningsmottagare på mitt studielån, och kommunen vill tydligen inte ha mina pengar... ner och hämta tillbaka dem. Påminner mig själv om att lägga in rätt betalning ikväll.

10.40 - inser att jag återigen glömt bort mötet. Ni vet, det där som är KLOCKAN ELVA!

Men annars är det bra. Jag räknar dock med att jag senare under dagen kommer titta i min plånbok och undra var fan kontanterna kom från, jag har ju aldrig kontanter på mig.

Och i kväll ska jag virra runt i slalombacken, men det blir säkert också bra. Som tur är ska jag inte ha skidor på mig i alla fall, för då hade det väl blivit som den där gången på Dundret förra vintern, när jag var på väg upp med liften och plötsligt fick tanken: "VAR FAN LA JAG SKIDORNA???"

Och just det... möte kl 11!


dag 23 - #blogg100

30 januari 2012

Jaså, låg den där HÄR?

Idag åts årets första semla. Herregud så god den var! :-)
Och ikväll fick jag också känna mig nöjd över vårens ryck av ordningssinne, eftersom alla underställ och fleecekläder som behövs till morgondagens skidskola, blev fint undanstoppade på ett och samma ställe när förra skidsäsongen var över.
Eller som jag sa till maken: "Man hade lika gärna kunnat få leta på kallvinden, bakom en snödriva i trädgården, i toastolen och bland barnens leksaker". För ungefär så har saker en tendens att sprida sig i vårt hus.

Idag har jag dessutom lagt in träningstider i jobbkalendern. Jag trodde det skulle funka att planera in träningspass allt eftersom det passar in i jobbschemat, men det visade sig vara nästan omöjligt.
Det är alltid något som kommer i vägen, och så är det förstås det där inbyggda motståndet mot att träna, vilket är sjukt irriterande eftersom det alltid är skönt efteråt. Eller nej, det är inte helt sant. De senaste gångerna har det inte varit ett dugg skönt, det har mest gjort ont. Men det gör i alla fall nytta, tror jag. Hoppas jag.


dag 22 - #blogg100

29 januari 2012

Urk

Guuud vad det är tråkigt att betala räkningar. Det är allt jag har att säga om saken.

dag 21 - #blogg100


28 januari 2012

Det kostar att ligga på topp

Sjuåringens fötter har vuxit med nästan två centimeter sedan i våras, så idag var det dags att köpa nya pjäxor till henne. Både längd- och slalompjäxor.
Hon kämpade sig tappert genom mätning och provning av många olika pjäxor i två olika sportaffärer, och sedan var energin tvärslut. Det blev i alla fall bra till slut :-)
Sedan justerade jag bindningarna på hennes slalomskidor, så nu är allt klart för skidskola på tisdag, bara idiotkylan håller sig borta.

Resten av dagen har tillbringats i soffan med bl.a. Ronja Rövardotter (fast jag sov genom ungefär halva filmen ;-)) Superskönt!

Familjeliv.se böljar debatten om huruvida vi behöver eller borde ha ett könsneutralt pronomen - "hen", eller om det riskerar att göra människor könsförvirrade, könlösa eller om det är ett sätt att sudda ut kön i största allmänhet så att alla är exakt likadana.

Jag konstaterar bara att det är precis som i de flesta diskussioner om kön, genus eller jämställdhet; extremt svartvitt.
Och jag förstår inte riktigt varför ämnet är så läskigt att den spontana bilden för många är att staten försöker göra folk könlösa, ev. genom att gå Bobbitt på oss alla och sedan raka av oss allt hår och tvångsklä oss i beige overaller,  något som är en aning skrattretande särskilt när det gäller diskussionen om "hen" eftersom det finns en himla massa länder/språk som ENBART har könsneutrala pronomen men där folk ändå verkar ha fått behålla både snoppar och snippor.
Och ännu mer särskilt eftersom användandet av "h*n" är väldigt utbrett i skriftform t.ex. i olika diskussionsforum. Ett litet e gör tydligen enormt stor skillnad, för då kan man ju uttala ordet. Huvvaligen.
När det hela i själva verket är så enkelt som att "hen" (om man VILL, ingen tvingar en) kan användas som ett komplement till "han" och "hon", ingen propagerar för att det ska vara en ersättning.

Jag råkade förresten ramla över en bra krönika av Hanna Fahl för en stund sedan, och insåg att hon använder "hen" i den. Och tänka sig, det var inte läskigt alls. Och snippan sitter kvar! Hurra.


dag 20 - #blogg100

27 januari 2012

Nu kanske vi inte dör i onödan...

En av nackdelarna med att bo strax bakom längst bort i världen (trots att man bor i en stad med 18.000 invånare), är att man t.ex. kan hamna i läget att man blir rätt sjuk utanför kontorstid, sådär så att man riskerar att dö, men man har inget sätt att ta sig till ett sjukhus som kan operera eftersom ambulanshelikoptern inte kan landa eller lyfta p.g.a vädret, och ambulansflyget inte heller kan göra det eftersom flygplatsen är stängd nattetid.
Men varför opererar man inte på det lokala sjukhuset då? Nä, för akutkirurgin är ju bortplockad som en del i nedrustningen av vår sjukvård. Trots att vi har en sådär halvstor industriarbetsplats på orten. Ni vet, järnmalmsgruva med inte vet jag, ett par tusen anställda, där det rasar lite ibland och det händer att folk trillar ner i hål eller voltar med fordon och sånt. Förutom all annan industri och verksamhet i staden/kommunen.

Då kan man i alla fall vara lite glad åt att landstinget (ni vet, de som tycker att vi inte behöver mer än ungefär en vårdcentral här, och kanske en extra rulle plåster) nu går in och betalar för att flygplatsen ska kunna ha beredskapsöppet på nätterna. Så nu behöver vi inte planera in hjärtinfarkter och gruvolyckor till kontorstid längre. Alltid nåt!

Läs mer om detta:
"En livsfarlig situation"
Flygledarchefen kritisk till polisingripandet
Störd nattsömn hot mot flygsäkerheten
Landstinget betalar


dag 19 - #blogg100

26 januari 2012

Yay

Jag blev bjuden på kanelbulle på jobbet idag, och tänker att det är rätt intressant hur små saker kan göra hela skillnaden...

dag 18 - #blogg100

25 januari 2012

Far är rar, mor är en orm

Sjuåringen har just gjort läsläxan i Olas bok. Idag handlade den bl.a. om Mia. Mia är alltid glad. Det är nåt fel på hennes huvud, fast inte på utsidan utan inuti. Öhm... okej.
I ett annat kapitel avhandlas ämnet "svartskallar", och i det man ser på bilden är det klassisk kärlek: flicka kastar ruttna äpplen på pojke - pojke blir varm i bröstet = kärlek.


dag 17 - #blogg100

24 januari 2012

Men fy fan vad kallt det är

Idag ska jag inleda dagen med träning. Knäträningen går väl sådääär, dels för att jag har haft rätt mycket ont de senaste veckorna och dels för att det varit massor att göra på jobbet, så jag har inte haft så mycket tid att komma iväg till gymmet.
Idag är knät stelt och ont efter en konstig vridning igår. Det kommer vara plågsamt (både fysiskt och mentalt) att köra träningspasset idag, men det är väl bara att kötta på. Jag vet ju att det kommer kännas bra efteråt.

Och dagens inköp får nog bli en ny utetermometer... heja Clas Ohlson.
Den gamla verkar ha gett upp (eller i alla fall fått batteritorsk och jag kommer inte åt givaren utan att plumsa i en meter snö).

Sätt förresten ett minustecken framför 20.9 på bilden så är det nog ganska precis som det ser ut här nu, det verkar som att årets istidsperiod har börjat. Hoppas i alla fall att den blir kortvarig i år, så det slipper bli som för ett par år sedan när det var runt -30 i ett par VECKOR i sträck.
Då var man lite sliten efteråt, allting blir ett större projekt när det är så kallt. Allt går långsammare och så känner man sig (eller i alla fall jag) genomfrusen hela tiden.
Jag är inte gjord för det här klimatet...


dag 16 - #blogg100

23 januari 2012

Om nom nom

Jag skulle eventuellt kunna leva på nudlar och grönsaker (och lite kött). Och ingefära är förmodligen världens bästa krydda. På delad plats med vitlök.
Ville bara säga det. Nu vet ni. :-P


dag 15 - #blogg100

22 januari 2012

Idrottsföräldrar från helvetet

Dagen bjöd återigen på en studie i idioti...idrottsföräldrar har ju varit på tapeten den senaste tiden och jag kan konstatera att inavlade stolpskott till idrottsföräldrar inte på något sätt är nåt som bara finns kring Uppsala.
Den påstådda "innebandypappan" behöver alltså inte känna sig ensam... fast nu visade det ju sig att han typ inte fanns, vilket jag önskar jag kunde säga om "innebandymorsan" också.

För vet du, innebandymorsan... Domaren är inte blind, dum i huvet eller kompis med motståndarlaget. När han skäller på din unge är det inte för att han är köpt, utan för att din unge betett sig som ett arsel (det verkar för övrigt vara ärftligt i er familj).
Tränaren är inte heller emot din unge. Hur vet jag det? Well, din unge är UTTAGEN OCH SPELAR. Dock inte särskilt bra, om vi ska vara helt ärliga.
Men det kanske är just därför du är så arg att du måste bete dig som en utvecklingsstörd grobian och skrika åt domare, tränare och spelare. Hela tiden.

När du sedan sitter med din unge efter matchen och svär och snackar skit om allt och alla eftersom det var ALLA andras fel att matchen gick åt helvete trots att just DIN unge spelade helt perfekt, då förstår jag lite bättre varför världen ser ut som den gör. Tyvärr.

Och förutom att svära en massa finns det egentligen bara en sak jag vill säga till dig, innebandymorsan from hell: Ha lite värdighet och håll käften nån gång!
Men skillnaden mellan dig och mig är att jag aldrig skulle vråla det till dig. Din jävla sopa. Istället ger jag dig ett boktips: Vett & etikett för idrottsföräldrar. Läs den. Snarast.


dag 14 - #blogg100

21 januari 2012

Meddelande från arbetarpartiet!


Under eftermiddagen denna sorgesamma tjugoförsta dag i årets första månad, meddelade vår store ledare Kim il Juholt att han efter moget övervägande och helt utan påverkan från vanliga människor, kommer att lämna sin plats som ledare för solskenet i vårt liv, vårt stora, vackra och mäktiga arbetarparti, för att på heltid slå hole-in-ones på en golfbana nära Oskarshamn, denna vackra hemstad för vår starke ledare.

Trots massiva övertalningsförsök från kamrater Glänsande Rosen Jämtin och Arga Buffeln Östergren vid VU-sammanträdet där man kom fram till en strålande budget som inte bara garanterar skola, vård och omsorg för alla utan även mat till alla barn i Afrika, väljer vår store ledare alltså helt själv att lämna sitt uppdrag. Förutom golfspelande kommer den Glödande Mustachen att ägna sig åt pelargonodling och uppfinnande av nya maträtter.


dag 13 - #blogg100

20 januari 2012

Määän schluuuta då!

Jobb jag aldrig skulle vilja ha: telefonförsäljare! Det måste vara skitjobbigt att vara så hatad och oefterlängtad. Eller... det finns säkert en del ensamma människor som tycker telefonförsäljare är bra sällskap, jag är i alla fall INTE en av dem.
Och så tänkte jag för flera år sedan att det där med NIX, det är ju fiffigt. Att kunna spärra sitt telefonnummer för direktreklam. Och det är det.

Men då kommer de jävlarna på att de ska terrorisera min mobiltelefon istället, och den går inte att nixa, så telemarketingföretagen fnissar ihjäl sig (jag ser framför mig hur cheferna, med horn och eldgaffel naturligtvis, sitter och skrattar ondskefullt för att de har slagit systemet) medan de ringer mig. FLERA GÅNGER OM DAGEN.
Numer lägger jag in telefonförsäljarnummer i min telefonlista, så jag i alla fall kan välja att inte svara när de ringer om och om igen. Men jag undrar hur envisa de tänker vara?

Och nej, jag tänker inte svara och helt enkelt bara säga att jag inte är intresserad. För nån vecka senare ringer det ändå från samma nummer, fast med uppdrag från något annat företag och med nya idiotiska frågor. Jag tänker helt enkelt fortsätta irritera mig på dem, tills jag har kommit på ett sätt att slå tillbaka ;-)

Fast jag erkänner, ibland är det lite kul med telefonförsäljare... på den tiden man hade linjeväljare inkopplad till telefonen för att ringa så billigt som möjligt, ringde en kille på uppdrag av Optimal Telecom (jag har säkert berättat detta förut... så tröttsamt). Han drog hela sitt föredrag om att ringa billigare och att det kan skilja så mycket mellan olika operatörer men med DERAS tjänst skulle man alltid vara garanterad lägsta pris yada yada och så vidare i all oändlighet.

Han pratade och pratade och pratade och så kom till slut kroken, den som slutligen skulle få mig på fall. Med sin allra käckaste, ärtigaste och mest leende röst sa han: "Så nu är frågan, vill du ringa billigare?"
Som alla förstår fanns bara ett svar. I hela världen. Nånsin.
"Nej"
Han blev helt tyst en stund. Jag sa inte heller något. Sedan avslutade han samtalet genom att säga "Öööh....okej....öööh, tack och hej då"

När jag är säker på att kunna göra på samma vis med alla försäljare som ringer, då kan jag överväga att börja svara på deras samtal igen. Till dess tänker jag ignorera. Bara för att jag KAN.


dag 12 - #blogg100

19 januari 2012

Nämen liksom jorå så okej och så kanske också...

Igår var en riktig pissdag, sedan avslutades den totalt förvirrat och jättekonstigt. Fast kanske ändå bra. Eller i alla fall braish. Jag vet fan inte. Idag blir det uppföljning av totalförvirringen, förhoppningsvis klarnar saker litegrann. Eller så blir det bara virrigare, det är nog lite 50/50. Gah!

Och så drömde jag stressdrömmar i natt. Drömde att maken skickade ett SMS med texten "pom po po po po po po po po pom po po po", och jag blev så galet stressad för jag förstod inte vilken melodi det skulle vara till texten och därför förstod jag inte heller vad han menade vilket gjorde att jag inte kunde svara på meddelandet.

Men det är ju i alla fall torsdag.


dag 11 - #blogg100

18 januari 2012

Självgodheten vet inga gränser

Anna Wahlgren och Marcus Birro har visst nån slags beef. Eller rättare sagt, Anna Wahlgren har...

Hon skickade ett ex av Barnaboken till Marcus Birro när hans son föddes. Han tackade aldrig för boken och nu är hon sur. Och det räcker inte med lite puttrande "ingen säger tack trots allt jag göööööör för dem hela tiden" sådär som de flesta nog ibland kan känna.
Nej, Anna Wahlgren slår till med den kränkta storsläggan i ett mejl till Birro, där det enligt Aftonbladet står så här:
”Hade ni läst den alls och tagit till er något av vad som står i den, hade Milo aldrig åkt på kolik och lilla Mimmi med honom sluppit sömnbrist. Ert förhållande hade aldrig varit nära att brista utan ni hade kunnat njuta fullt ut, hela tiden, av livet med de små barnen”
Wow. Självgodheten vet verkligen inga gränser. Eller som Marcus Birro uttrycker det: "Hon verkar tro att hon skrivit Bibeln, en sorts övernaturlig sanningsguide för alla, för alla tider, alltid. Så är det kanske inte"
Anna Wahlgren är under stor press för närvarande, om det råder inga tvivel. Men herregud!? 
Ingen kolik, ingen sömnbrist, inga kriser i förhållandet, bara man följer "bibeln". Det är inte bara självgott utan också totalt verklighetsfrånvänt. Marcus Birro konstaterar också att beteendet är så självcentrerat att både han och Ranelid hamnar i skuggan, vilket är en fantastiskt rolig kommentar :-)

Men jag kan inte säga att jag är förvånad. Jag har läst många trådar i Anna Wahlgrens eget diskussionsforum, där hennes ton mot föräldrar som sökt hjälp tidvis varit både snorkig, föraktfull och ibland rent otrevlig när föräldrarna inte fullt ut omfamnat hennes metoder utan ställt motfrågor och resonerat kring problemen.

Det är heller inte bara en gång det hänt att såna trådar plötsligt försvunnit när beteendet börjat diskuteras i andra forum, så det är väl bara att konstatera en gång för alla att det är så Anna Wahlgren funkar; antingen är man med henne eller mot henne. Gråskalor och nyanser göra sig icke besvär.


dag 10 - #blogg100

17 januari 2012

Den lugnaste stunden på dagen...

... är den på morgonen då bara jag är vaken. Det är då jag är mest lugn, samlad och kreativ. Sedan går det ett par timmar och allt blir som vanligt igen :-)
Jag vaknade och funderade på yta. Över en kopp kaffe pratade jag och en vän om yta, murar och fasader häromdagen. Vi konstaterade att det uppenbarligen är så att många använder sin tid och energi till att bygga fasader och putsa ytan istället för att leva, och samtidigt som det väl är förståeligt så känns det sorgligt.
Såna diskussioner är ju också ett bra sätt att sätta ljuset på sig själv och fundera över ens egna fasader och ytor. För jag inbillar mig såklart inte att jag är helt fasadfri.

Om jag fick välja en superkraft skulle jag nog välja osynlighet, att kunna vara som en fluga på väggen på olika platser, i olika situationer. För jag skulle vilja se hur människor kommunicerar med varandra och är mot varandra när ingen annan ser.

Eller så skulle jag vilja kunna läsa tankar, och se hur människor kommunicerar med sig själva när ingen annan ser. Det vore kanske egentligen ännu mer intressant...


dag 9 - #blogg100

16 januari 2012

Svirr och snurr och dingeligung

Dagen har gått i förvirringens tecken, kan man säga. Jag är en sån där som ständigt går omkring och tror att "de vuxna" går omkring och är strukturerade och... har koll. Och så blir jag ständigt förvånad och/eller besviken/irriterad när jag inser att det inte är så.

Och det är ju galet på så många sätt, för dels är jag ju själv relativt vuxen (men utan koll) och varför skulle "de vuxna" (= de som är äldre eller har bättre jobb osv) ha koll när ingen annan har det? Och varför tänker jag överhuvudtaget på folk som "de vuxna"?
Jiiisus, jag måste skärpa mig, jag är ju faktiskt inte fjorton, jag ÄR ju en av "de vuxna". Skräck!

dag 8 - #blogg100

15 januari 2012

Listor å prylar

Hos Hedgehog-Sara hittade jag den här listutmaningsprylgrejen, och eftersom det är fotboll på TV (= sjukt tråkigt) så passar det ju bra att tänka till litegrann, tänkte jag:-)


1. Vad gjorde du för tio år sedan?
Jag bodde i Umeå, ritade kartor på Länsstyrelsen och tyckte det var galet skönt att slippa Kiruna. 

2. Vad gjorde du för ett år sedan?
Jobbade, förde/hämtade barn från dagis och skola, återhämtade mig efter ett anfall av liftskräck och hade magkatarr.


3.  Fem snacks som du gillar:
Salt&vinäger-chips, rostade mandlar, Haribo-körsbär, inlagda kronärtskockor, Babybel-ost.


4. Fem sånger som du kan hela texten till
Typ de fem första på Eric Saades skiva. Tackar barnen för det!


5. Fem saker du skulle göra om du var mångmiljonär
Sluta jobba (i alla fall sluta jobba heltid), köpa ett semesterställe någonstans där man inte behöver skotta snö, köpa sjukt mycket snygga kläder & skor och bygga en walk-in-closet till dem, få huset färdigrenoverat åsså skaffa personlig tränare & kock.


6. Fem dåliga vanor
Vana och vana, men jag är en dålig förlorare. Jag viker och lämnar tvätten i tvättstugan istället för att lägga in den i klädkammaren/garderoberna, påbörjar saker men har svårt för att avsluta dem, säger nej alldeles för sällan, stressar upp mig för lätt


7. Fem saker du gillar att göra
Ha märkliga konversationer om vad som helst med min man, skratta, skriva, fotografera, kramas med barnen.


8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa
Minikjol, höga platåskor (modell ABBA på 70-talet), lederhosen, hatt med flor, stringbikini

9. Fem favoritleksaker
iPhone, MacBook Pro, Nintendo Wii, Nintendo 3DS och så min kamera (Canon EOS 550D)


10. Tio personer som jag vill gör denna utmaning.
Asch blasch. Alla som läser detta och som känner att de VILL göra den :-)



Trött men nöjd

Födelsedagsfirandet är över.
Det blev en lång och späckad dag, först några timmar på lekland följt av lunch på Frasses och så till slut tårtkalas i några omgångar med familj och vänner.

Nu sover de nyblivna sexåringarna gott och jag avrundar dagen i soffan med te och en tårtbit :-)






dag 7 - blogg#100

14 januari 2012

Jag och Thåström...joråsåatt...

I natt har jag... flirtat jättemycket med Thåström (!), gått i knädjup snö med svinsnygga klackeskor (frös nästan ihjäl) och varit med i en TV-inspelning. Jag får nog ta en stödvila senare på dagen för att orka med dagen efter en sån natt *S*

I morgon fyller småttorna 6 år. Igår på jobbet fick jag kommentaren att jag gjort det så bra som klämt ut TVÅ på en gång, att jag klarade den där första tiden med matningar och blöjbyten och allt sånt.
Jag kände att det där är ett sånt där läge där föräldrar nog kanske förväntas le lite drömskt och säga något om att det var en sån mysig tid, medan jag bara kan säga (och det gör jag) att jag nästan inte har några minnen alls från det första halvåret, förutom några spridda minnen av ångestattacker på en madrass i källaren, instängd bakom två dörrar med öronproppar för att kanske kunna få en stunds sömn mitt i koliken.

För en del skulle det nog kunna kännas som en sorg att inte minnas, men det gör mig inget. Jag har ju haft fem och ett halvt år på mig att bygga nya minnen. Och utan kolik, utmattningsdepression och hela den skiten hade jag ju inte varit den jag är idag, vilket hade varit trist eftersom jag rätt mycket gillar den jag är idag :-)

Hur som helst. Imorrn är det födelsedag, Lisa och Maja är förväntansfulla. Jag och Hanna ska iväg på stan idag för hon vill köpa presenter till syrrorna.
Sedan ska resten av helgen ägnas åt kalasstädning och fortsatta funderingar på hur jag ska eliminera energitjuvar i mitt liv. Och så ska jag färga håret. Yay :-)

Övrigt läsvärt, hos A.M.O: Våga ta fler nej


Dag 6 - #blogg100

13 januari 2012

Frikkin Friday

Det har varit en riktigt bra dag idag, och nu tänker jag somna framför TV:n. Nya tag imorrn! :-)

Dag 5 - #blogg100


12 januari 2012

En halv dag i bilder

Min förmiddag i bilder :-)
Och för att förekomma funderingar: Ja, det är svartpeppar på ostmackan. Grisen som träffar en skalbagge finns på en tavla i mitt kontor, tavlan heter "Oväntat möte".
På min kaffemugg står det "Coffee, tea or me?", Vision är mitt fackförbund och Billys pan pizza är kanske det godaste jag vet just nu.
Och ja, 1996 ringde och ville ha tillbaka sin mat, men ja ba: "Allri i liiivet! Nobody puts Billys in a corner", och så inhalerade jag en pizza. Mums! :-)


Dag 4 - #blogg100

11 januari 2012

Vad var det nu jag tänkte på...?

De sista timmarna på jobbet idag höll jag på med ungefär sju saker samtidigt. Det är sällan någon bra idé, och idag var inget undantag från den regeln.
Hade det inte varit för att telefonen tjöt och påminde mig om att jag skulle hämta barn från dagis (det är sant, jag ställde in en påminnelse för det) så hade jag nog trasslat in mig i ytterligare ett par grejer innan jag till slut skulle kommit på att jag måste gå hem.

Det lustiga (och väldigt irriterande) med det hela är att när jag är på det där viset så har jag alla de där grejerna i huvudet samtidigt, ingen blir såklart ordentligt gjord och vips, som av ett trollslag så är alla borta ur huvudet och så får jag sitta en stund och stirra och fundera på vad i helvete jag just höll på med, innan jag hittar tillbaka till någon av grejerna och sedan hamnar i samma spår igen.

Jag måste hitta tillbaka till fokus, men hur sjutton gör man det?
Dagen avslutades i alla fall med något som brukar funka hyfsat, jag satte mig med papper och penna och uppdaterade min "att göra"-lista. Det skadar åtminstone inte att ha tydliga punkter som man kan bocka av när de är färdiga.
Tyvärr är det väl bara tillfälliga plåster på en virrig hjärna, jag börjar tro att det krävs lobotomi om det ska bli någon varaktig effekt...





Dag 3 - #blogg100

10 januari 2012

Filosofi över en färgburk

Jag klippte håret idag. Och för första gången på jättelänge blev det precis som jag hade tänkt mig. Till helgen blir det färgning, så ser man ut som folk igen :-)

En annan gång när jag skulle klippa mig satt jag och väntade på min frisör och lyssnade när två av de andra frisörerna i salongen diskuterade blandning av hårfärg. Man kan väl säga som så att jag gick därifrån och kände mig helt trygg i tanken att jag fortsätter färga håret hemma.

VM i frisörmatematik:
- Men vadå? En och en fjärdedel av den, och en och en fjärdedel av den andra. Då blir det ju tre fjärdedelar?
- Mm, precis! Jag ställer fram det.

Det här är dag 2 i #blogg100 :-)

9 januari 2012

Idag kom solen tillbaka

Det är nästan knasigt att några solstrålar kan vara så värmande för själen, men det är verkligen alltid precis så det är i början av januari när solen återvänder efter några veckors polarnatt :-)


Men för att byta ämne helt. 100 dagar... hur länge är 100 dagar och vad gör man av den tiden? 
Javars, man kan alltid haka på #blogg100-utmaningen som bisonblog startat. 
Om 100 dagar är det den 18 april. Ungefär. Ifall räknaren jag hittade har med i beräkningen att det är skottår i år. Skitsamma. Idag är i alla fall dag 1 :-)

8 januari 2012

Nu är glada julen slut, slut, slut

Söndag morgon. I morrn börjar vardagen "på riktigt" igen. Inte för att det har varit nån julledighet att tala om, men imorrn är den ändå slut.
Idag får nog vara en städ- och plock- och fixdag. Men först frukost. Bara jag och min tebalja :-)





6 januari 2012

Hej mitt vinterland

Det snöar, och snöar... och snöar. 

Och om jag nånsin mer yttrar orden "nä, nu vore det faktiskt lite trevligt om det blev vinter nångång" bara för att det typ inte ligger nån snö på marken i november, då vill jag att någon vänlig själ kliver fram och bitchslappar mig. Hårt. För nu är det inte kul att skotta längre.


























5 januari 2012

Frikkin virusskit

Igår vaknade jag med halsont. IGEN, och kände att efter sju veckors förkylning är det nog läge att kolla upp det, så jag ringde vårdcentralen och fick komma dit på eftermiddagen. Farbror doktorn sa att det känns som att han träffar ungefär hundra patienter som jag varje dag, med samma symptom, och att nästan alla har virus, d.v.s. det går inte att göra något åt saken förutom att vänta ut eländet.

Hur som helst så togs det lite prover (halsprov, sänka) och så småningom visade det sig att jag är precis som alla andra. Allt tyder på virus, så det är bara att vänta ut ytterligare en (eller ett par) vändor med snor, halsont och hosta innan det börjar ge sig. Jippii.

Men men, det hade kunnat vara värre. Jag hade kunnat bli inlåst i en trälåda och tvingats lyssna på Roland Cedermark dygnet runt i resten av livet. Så man ska inte klaga ;-)

3 januari 2012

Vem är det egentligen som kör?

Franska PIP har tillverkat farliga silikonimplantat, och massor av kvinnor står nu inför faktum att de opererat in giftiga prylar i brösten. En del har blivit sjuka p.g.a. läckande silikon.
I Sverige går ca 4000 kvinnor omkring med dessa implantat i kroppen. De franska myndigheterna har rekommenderat att kvinnor med PIP-implantat får dem borttagna. I Sverige ges ingen sådan rekommendation, Läkemedelsverket väljer att säga att de som har sådana implantat och känner sig oroliga eller upplever obehag, bör kontakta sin läkare för vidare diskussion.

Detta har Natalia Kazmierska gått igång på. Hon tycker att männen bakom megatuttarna; plastikkirurgerna och herrtidningarna, de som tjänat enorma pengar på megabrösten, som ska betala för att lösa situationen. För det är de som har drivit fram trenden med jättebröst som fått kvinnor att operera sig fulla med gift.
Jag blev milt irriterad häromdagen när Språkrådet presenterade sin nyordslista och ordet "tjejsamla" fanns med. Ett ord jag aldrig någonsin hört, men som tydligen betyder "ägna sig åt samlande, men inte så intensivt utan bara så att man nöjer sig med några stycken av det man samlar på". Är det NÅGON som hört ordet förut, eller direkt känner att "jaaa, det där speglar ju faktiskt precis hur vårt samhälle ser ut idag, gud vilket träffande och bra ord"? Nä, jag trodde väl inte det.

Hur som helst, det Natalia Kazmierska är inne på är ytterligare något jag irriterar mig på. Det är så enkelt att direkt peka finger och kasta skuld på MÄNNEN. Ni minns ju kanske att de är djur, de små liven... och uppenbarligen är det alltså de som bestämmer. Ungefär allt.
Så, var lämnar ett sådant resonemang kvinnorna? Jo, i bakvattnet, som viljelösa våp som inte kan eller vill annat än att göra precis som männen säger att vi ska göra.
Någon som förstår att jag blir en aning skogstokig?

Vi lever alla under rådande normer. De flesta av oss ser ut ungefär som man "ska" se ut, eller vi försöker åtminstone att göra det. För vi gillar att passa in. Det är tryggt och bra, och då vet man liksom vad man har och vad man får.
Så vem skapar våra olika normer? Är det rättvist att säga att vissa normer skapas enbart av män eller enbart av kvinnor? Kanske, jag tror dock inte att våra utseendeideal är på det viset. De skapar vi tillsammans, allihopa. Män OCH kvinnor. 

För låt er inte luras, vi är inga viljelösa våp. Vi är skarpa, medvetna och fantastiskt duktiga på att såga ner andra kvinnor som antingen inte passar in i idealet, eller som passar FÖR bra in i det. Dessutom är vi rätt bra på att såga oss själva för att vi inte är helt "rätt" hela tiden. Vi skapar rätt trånga mallar som vi ändå någonstans tror (?) att vi ska kunna passa in i.

"Nämen jag tycker att stora, fasta bröst är det finaste. Det har inget med något skönhetsideal att göra", har jag hört många gånger i diskussioner om bröst och ideal, och det gör mig alltid lika irriterad.
Jag säger inte att det behöver vara fel att vilja leva upp till ett skönhetsideal, men det vore ju trevligt om fler vågade acceptera att de faktiskt ÄR styrda av normer och ideal, hur mycket de än vill känna sig unika och speciella och som att de går sin egen väg trots att de ser ut ungefär som alla andra, köper sina kläder på samma ställen som alla andra och klipper sitt hår i för tillfället moderna frisyrer. Som alla andra.


För ingen kan inbilla mig att vi, om vi t.ex. var korowaier i Nya Guinea och genomsnittskvinnan såg ut som på bilden ovan, skulle känna att det är självklart att det är eftersträvansvärt att se ut så här:
VI har skapat den bilden. Alla vi. Män och kvinnor. Inte bara Bingo Rimér och plastikkirurgerna. För let's face it, plastikkirurgerna skulle inte ha särskilt mycket att göra om vi inte aktivt och medvetet valde att köpa deras tjänster, eller hur?

Och jag vet inte, andra får ju göra som de vill, men jag vägrar i alla fall låta mig bli reducerad till ett viljelöst våp som är i händerna på onda flickfotografer och plastikkirurger som bestämt att jag ska se ut på ett visst sätt. Jag, precis som alla andra, påverkas på gott och ont av rådande normer och ideal. Men jag är också klok nog att inse att det inte är så enkelt som att lasta över hela ansvaret för det på någon annan.
Att tro något annat är naivt och faktiskt rätt korkat. 


Bitte Assarmo har också skrivit om detta, på Newsmill: "Läppstiftsfeministerna lika skyldiga som silikonmännen". Läs, det är en vettig artikel.


1 januari 2012

Jamen du sa ju tjejsarsnitt!

Maja: Mamma, var du tvungen att göra kejsarsnitt när du födde Hanna?

Jag: Ja, det var jag

Lisa: Men vad heter det när man föder pojkar då?

Jag: Det heter inget särskilt, hur menar du?

Lisa: Det borde ju heta pojkarsnitt?

Det tog mig en minut eller två att få ihop logiken, jag förstod verkligen inte hur sjutton hon tänkte.

Mycket av språket är så inlärt och "gammal vana", man lyssnar nog alltför sällan på hur ord egentligen låter. Och för en femåring 2012 är det såklart mycket mer logiskt med "tjej" än med "kejsare". Det var i alla fall sjukt roligt. Och smart tänkt av henne :-)