31 oktober 2012

De två årstidernas land

Kirunabor gillar vinter, det är obligatoriskt. Det finns inte så många andra alternativ när man bor på ett ställe som har vinter minst 6 månader om året. Det finns kirunabor som påstår att de inte gillar vinter, men eftersom såna påståenden faller på sin egen orimlighet så tänker jag inte säga mer om det just nu.

Fast kirunabor gillar vår ännu mer än vinter. Något som kan tyckas lite märkligt eftersom vår här ÄR vinter. Mer vinter än många i Sverige nånsin får.
Skillnaden är att på våren ser man solen. Kirunabor gillar solen. Fast inte på sommaren, för då är den lite för varm. Det ska vara vårsol, då är kirunabor glada.
Höst är också okej, för då börjar ju vintern närma sig. Och i vissa fall är det med höst som med vår, att höst ÄR vinter, och då är ju allt som det ska vara.

Det finns kirunabor som hävdar att de faktiskt gillar sommar också. Förmodligen tänker de då på alla härliga somrar då det snöat på skolavslutningen eller midsommarafton. Eller så menar de Thailand. Svårt att avgöra...

Men nu är det tydligen höst. Eller i alla fall höstlov. Det har jag och Nisse firat med att skotta jättemycket snö.

Och nu ska jag fortsätta fira höstlovet med att skratta hysteriskt åt det där med att samerna säger att vi har åtta årstider här uppe, när alla i själva verket vet att vi har två:
helvetesjävlavinter och nåtsomiblandpåminneromsommar.

Men hey... alla intalar sig det de behöver för att överleva. Åtta årstider... hahahahaaaa


25 oktober 2012

Och livet går sin gilla gång...

Oktober försvann och nu är det vinter. Veckorna rasar förbi och jag hinner inte med.
I måndags hann jag inte med extra mycket, för mitt under lunchen satte jag i halsen så det blev tvärstopp. Jag hann aldrig bli riktigt rädd, för det gick så himla fort, men jag är glad att jag hade en blixtsnabb kollega som grabbade tag i mig och klämde till.

På några sekunder var det hela över och livet fortsatte... en halvtimme senare blev jag rätt skakig, och sedan tog det några timmar att bli av med obehagskänslan och tankarna på att det faktiskt hade kunnat gå riktigt illa. Och vilket jävla onödigt sätt att dö på i så fall. Kvävas av en bit macka. Så amatörmässigt.

7 oktober 2012

Man lär sig saker om sig själv...

Jag registrerar hela tiden. Ljud, rörelser, synintryck, lukter, känslor osv. Ibland kan det förvåna mig att maken t.ex. inte hörde det där ljudet från ett av barnrummen som betyder att någon strax kommer att stiga upp och förmodligen gå i sömnen (och han lika förvånad när jag kommit tillbaka till sängen efter att ha hoppat upp och lett tillbaka barnet medan han inte fattade att något överhuvudtaget hände) Eller ljudet av en bildörr utanför huset, som betyder att någon är på väg hit. Eller ljudet av fötter i hallen där jag vet exakt vems fötter det är.

Ibland har jag nästan skämts över hur lättrörd jag är t.ex. av musik. Vissa musikslingor får ögonen att tåras på en sekund, det är som att de trycker på en känsloknapp i mig och jag har aldrig förstått hur det kan vara så, men tänkt att de kanske väcker känslominnen som jag bara glömt bort.
På samma sätt kan väldigt höga ljud få mig att må fysiskt illa. Maken gillar att dundra på med hög musik och jag sänker volymen. Jag antar att han är hörselskadad och han tycker jag är irriterande :-P Men jag börjar verkligen må illa.

Och ganska ofta förvånas jag över att folk inte ser hur andra människor mår, vad de känner eller hur de tänker. För jag registrerar ju sånt hela tiden och det är ju inget jag aktivt GÖR, så hur kan det inte finnas hos alla andra också? Att veta hur ett visst tonfall eller kroppshållningen hos en person betyder att hen är på ett visst humör idag, hur den där lilla lilla andningspausen innan svaret på en fråga kan betyda att svaret känns obekvämt att leverera, hur ett visst blänk i blicken betyder att det finns en hemlighet som personen inte vill avslöja...

Jag har alltid känt att det är en bra egenskap att kunna läsa av människor, men också ofta önskat att jag kunde gå genom livet och vara mer oberörd av andra, för att liksom få VILA lite ibland.

Så för någon vecka sedan berättade maken att han lyssnat på Alex och Sigges podcast. Alex Schulman berättade om sin fru Amanda, hur hon känner av stämningar, känslor osv och hur hon t.ex. månader innan Fredrik Reinfeldts skilsmässa sagt att han hittat någon ny och kommer att skilja sig, för det var något annorlunda i hans blick. Något livfullt. Ett par månader senare kom beskedet: statsministerparet separerar.
"Då tänkte jag på dig", sa maken. "För du är ju sån. Det kallas tydligen HSP, highly sensitive person."
Jag slog det ifrån mig, för jag hade hört begreppet förut men associerade det med överkänsliga människor som inte kan ta en diskussion och som gråter för allt. Sedan bestämde jag mig ändå för att googla lite på det. Och trillade nästan ur soffan på kuppen. För där, på diverse sidor med beskrivningar av HSP-personer och deras egenskaper, fanns alla mina "konstigheter" förklarade :-)

Modern psykologi: Högkänslig? Javisst!
Leva PS!: Är du också extra känslig?

4 oktober 2012

När saker börjar gå sönder...

...så är det ju sällan bara EN sak som kraschar. I det här stimmet har dörrlåset, flera elementtermostat och mina glasögon pajat. Varför kommer sånt där alltid i klump? 

Tillägg några timmar senare: Jag visste att det var något jag glömde. Köksblandaren ju!! The water chaos pryl. :-P