26 juni 2012

Att bara få vara

"Jag vet inte om Anja Pärson känner till Groucho Marx", så inleder Ronnie Sandahl sin krönika om Anja Pärson och solidaritet.
Jag undrar mer om Ronnie Sandahl har ramlat och slagit huvudet eller om hans uppdrag var nåt i stil med: "Nämen vafan, folk älskade Anjas sommarprat, vi måste få lite edge på det här, så du får försöka hitta något, vad som helst att kritisera. Du har en timme på dig, börja producera NU".

Hur som helst så slutade det med en krönika där Ronnie Sandahl konstaterar att Anja Pärson är osolidarisk som inte vill vara någon gayikon, pekar med stora fingret på att hon minsann inte hade haft det så enkelt att komma ut om det inte vore för gayrörelsens mångåriga kamp och tycker att hon borde sätta mediernas blickar mot lesbiska kvinnor för att göra livet lättare för nästa generation flator.

Allvarligt? Jag ser inte någon som kräver att alla vegetarian-kändisar ska missionera sin grej, inte heller någon som kräver att Andreas Lundstedt ska axla rollen som HIV-ikon eller att någon random kändis med eksem ska gå ut som frontfigur för att göra livet lättare för nästa generation eksembarn. Men när det gäller homosexualitet så räcker det inte att komma ut ur garderoben om man är kändis, det ska helst ske med buller och bång, plymer och fjäderboa. Först DÅ kan man vara en förebild. Eller?

Jag vet inte om jag har missuppfattat det hela, men har inte hela poängen med gayrörelsens kamp varit att HBTQ-människor ska kunna leva helt vanliga liv, precis som alla andra, utan att deras sexualitet ska vara den ständiga skuggan som definierar dem som personer?
Och är det inte EXAKT det Anja Pärson efterlyser; möjligheten att leva ett helt vanligt liv som en helt vanlig kvinna i ett helt vanligt förhållande med en annan helt vanlig kvinna och deras kommande (troligen) helt vanliga barn? Utan att det i vartenda jävla sammanhang ska behöva skrivas/sägas att hon är lesbisk, som att det vore något så oerhört märkligt?

Sandahl antyder att Anja Pärson är otacksam, att hon väljer att bortse från vilka som har möjliggjort hennes öppna kärleksliv. Well, jag är jävligt tacksam för att jag har rösträtt, och hyser en enorm respekt för alla de som kämpade för att det skulle bli så. Men jag känner inget behov av att basunera ut det hela tiden.

Anja Pärson är säkert enormt tacksam över att leva i ett samhälle där hon som bisexuell inte behöver frukta för sitt liv hela tiden, men varför ska hon behöva känna ett tvång att stå på barrikaderna och vråla ut det? Varför kan det inte bara vara okej att komma ut och känna att det är okej, att det inte är någon enorm grej?
För som Lisa Magnusson så klokt skriver: "Syftet med hbtqi-kampen är väl ändå att alla skall ha samma rättigheter, inte att hbtqi-sexuella skall ha särskilda plikter?"


Också väldigt läsvärt i ämnet:
Sandahl, Pärson och "klubben" sexualitet

Är Ronnie Sandahl tacksam för att jag inte kallar honom för pucko?
Om intolerans & kärlek
Kampen för lika rättigheter angår oss alla
Vad har du själv gjort för kampen, Ronnie Sandahl?


15 juni 2012

Hemma igen...


Äntligen hemma igen. Det var lite tungt att ta sig till jobbet i morse, jag var inte hemma förrän strax före 23 igår kväll. Sedan följde en förmiddag med datorproblem innan jag till slut kunde ta ta tag i allt som samlats på hög under veckan.
Det mesta löste sig i alla fall till slut. Det brukar ju oftast göra det fast det inte känns så alla gånger. Och nu är det helg. Jag har lite panik över att det så snart är måndag igen, men nu är det bara två veckor kvar till semester. Långledigt... åtta veckor. Jag behöver verkligen det.

Åsså förundras jag över hur mycket man kan beröras av människor man är bekant med men aldrig ens har träffat. Jag fick just veta att en nätbekant blivit mamma idag, ganska mycket tidigare än beräknat. Jag blir varm i hjärtat, glad, ledsen och bekymrad på samma gång och hoppas så himla mycket att allt går bra för dem båda.


13 juni 2012

Omen...

Jag är på kurs i hufvudstaden. Praktisk Projektstyrning, en himla bra men otroligt intensiv kurs.
Resan började lite sådääär. Först var taxin felbokad, sedan var incheckningssystemet på flygplatsen trasigt. Efter det var boardingsystemet trasigt, och till slut gick kabinpersonalen genom planet och prickade av vissa personer som de inte verkade ha koll på (bl.a mig).

Vid det laget började det kännas som att det inte var meningen att jag skulle sitta på det där planet, något som snart ändrades när Agda (223 år) visade sig ha platsen bredvid mig och kollegan.

Som de flesta andra 223-åringar har Agda lite trötta ben och beställde därför assistans med rullstol vid ankomsten till Stockholm. Och är man i läget att man behöver hjälp med rullstol när man ska ut ur planet, så är man troligen inte typen som kastar sig upp ur stolen och sliter ut sina prylar ur bagagefacket en millisekund efter att "fasten seatbelt"-skylten har släckts.
Det är mer troligt att man sitter kvar...och sitter kvar... och sitter kvar. Tills planet är tomt, så när som på de två personer som sitter på platserna innanför en själv och inte kan ta sig någonstans.

Vid det laget kändes det mer som att meningen var att jag aldrig skulle göra något annat än att sitta på det där planet, men till slut kom vi av och efter det har allt flutit på som det ska :-) Och nu är det en kursdag kvar, sedan hemfärd.  Yaay :-)


9 juni 2012

Shit my kids say

Hittills idag har vi hunnit med att diskutera vad monster är rädda för (vi tror att det är hundvalpar) samt vilken del av cykeln som smakar godast. Där är vi eniga om att det nog är ramen, och att däcken är äckligast.

Jag konstaterar därmed att vi har goda utsikter att överleva en zombieattack. Nisse håller undan zombiesarna och vi har tillräckligt många cyklar för att klara oss 3-4 månader utan att behöva lämna huset. So bring'em on! :-)


8 juni 2012

Dagen efter platsen Anarki

Jag mejlade de inblandade rektorerna i morse för att fråga hur de tänkte kring det där med att en präst pratat om Jesus som viskar i örat, och berättat att demokrati betyder att alla måste vara precis likadana. Jag skrev också att jag inte tycker det där är okej på en skolavslutning och att jag ville veta lite hur de hade resonerat i frågan.

Jag gissar att jag kanske inte var den enda förälder som hört av sig, för svaret jag fick kändes som att det var skrivet till fler. Hur som helst så beklagade rektorerna det som hade hänt, och konstaterade att de naturligtvis borde ha pratat med prästen innan för att få veta vad hon hade tänkt säga, men att de inte hade gjort det och att det var fel av dem.
Vidare stod det att "vår" skolas avslutningar inte kommer att hållas i kyrkan i framtiden, för framöver kommer det finnas lokaler som är stora nog att rymma allihopa (vilket det inte funnits tidigare). Och så avslutades svaret med att man återigen beklagade det som skedde.

Pluspoäng för snabbt svar, och jag antar att det blev en intressant lärdom för skolan. Det har i alla fall varit dagens samtalsämne i min omgivning *S*

7 juni 2012

Makalöst märkligt

Åttaåringen, ettagluttaren, hade skolavslutning i kyrkan idag. En tradition som jag själv inte är uppvuxen med, vi hade alltid skolavslutningarna i skolan (förutom en enda gång då det var i kyrkan). Hur som helst, kyrkan var fullspäckad av elever och föräldrar och så småningom inleddes det hela av en av rektorerna som hälsade välkommen.
Efter honom klev en präst fram och bad alla stilla sig och lyssna på klockorna som ringde in "skolavslutningsfesten".

So far so good.

Så började hon prata om att hon har en hemlig vän. En vän som hon inte skulle kunna klara sig utan, en vän som alltid finns med henne, som viskar i hennes öra hur hon ska leva o.s.v.
Här nånstans kände jag att nää... det här är på väg åt ett håll som jag inte är helt förtjust i.
Hon pratade vidare om sin hemliga vän en stund, och slängde till slut ut en fråga till barnen:
"Har ni också vänner?" Barnen ropade såklart "Jaaa", och prästen pratade lite mer om hur viktigt det är med vänner.
Pjoo, tänkte jag. Det där gick ju bra. Ish. Men så fortsatte hon...

"Jag ska berätta en historia. Den handlar om en pojke som hette... Erik"
Historien berättade sedan att Erik var en en pojke som levde i ett samhälle där ingen brydde sig. "Vad bryr jag mig?", sa alla, och alla affärerna var stängda. Samhället hette Anarki och det var inget bra. Och sedan blev det krig där också.
Erik tänkte att där kan man ju inte bo, så han sökte sig vidare till något bättre och hamnade i Diktatur. Det var inte heller något bra, för där fick man inte bestämma något själv. Det var inga raster i skolan, och man fick inte ens gå på toa när man ville det.
"Här kan jag inte stanna, i platsen Diktatur. Jag passar inte in i det här sammanhanget" sa Erik. "Jag vill ha medbestämmanderätt".

Så Erik bestämde sig för att lämna platsen Diktatur bakom sig och flytta till landet Demokrati.
Det måste ju i alla fall vara perfekt, tänkte han. Men nä, allt var inte riktigt perfekt.
Allt gick så väl för Erik, allt skulle vara lagom. Ingen fick vara bättre i matematik eller bättre på att rita eller sjunga. Alla skulle vara lagom duktiga.

Och så var det så att Erik älskade att hoppa, och han var jätteduktig i höjdhopp.
Men en dag kom skolans lärare och sa "Hörrudu Erik, du får INTE vara annorlunda än de andra. Du måste vara PRECIS likadan som alla andra i skolklassen".
Erik tänkte "Men vad konstigt. Ska jag vara precis likadan som alla andra, jag som älskar höjdhopp, får jag inte vara bättre i någonting?"

Här slängde prästen ut en fråga till barnen igen: "Tycker ni att det är bra?"
Barnen, unisont: "Nääää"

Då tänkte Erik att den här platsen kan jag INTE stanna i. Det som skulle vara så underbart, att stanna på en plats där man har medbestämmanderätt. Men den hade nånting som inte var bra, och det var att ingenting fick vara annorlunda. Och det är inte bra.

Fråga till barnen igen: "Ni vill ju vara duktig i nånting, eller hur?"
Barnen, unisont igen: "Jaaaaa"

"Och i kyrkan vill vi vara duktig på nånting, vet ni vad det är?"
Barnen: "Näää"
"Det är kärlekens lagar, och vi har en bok här. En bruksbok som heter Bibeln, och det här är Barnens Bibel" (säger hon och håller upp Barnens Bibel i luften). Och den brukar jag läsa när jag behöver veta nånting. Som ni behöver läsa i era läroböcker. Ja, hur man ska tänka och vad man behöver veta i vissa frågor.
Det fungerar inte så bra i kyrkan om man inte har en lagbok, och den här boken är lite annorlunda än ALLA andra lagböcker. Den är byggd på kärlek, det är den skillnaden. Den är inte byggd på politik, den är byggd på kärlek.
Och alla människor har ett värde. Och det är en speciell person som jag brukar ha som kompis, och det är ju Jesus. Och ni har ju kompisar, jag vet ju inte vad de heter; Andreas, Petra, Maria, eller vad heter era kompisar? Ida kanske? Finns det någon som heter Ida här? Petrus, finns det nån Petrus?
"

Sedan fortsatte hon med att visa en stor nyckel och berätta att den är nyckeln till Bibeln, så att man ska förstå de där texterna, så som barnen behöver böcker i skolan, eller som de använder datorer. Och man måste ju kunna en massa regler och sånt för att komma in i datorn. Och precis på samma sätt är det en massa regler i "den här boken" (återigen viftades Barnens Bibel i luften).
Till slut avslutades det hela med att hon önskade barnen mycket frihet och kärlek under sommaren och konstaterade att man inte kan umgås med varandra om man inte har mycket kärlek.

Under den första delen av historien, om platsen Anarki, var jag mest häpen och undrade vad i helvete som hände. Sedan insåg jag att detta måste dokumenteras, så jag fiskade upp telefonen och spelade in resten. Det ni läser här ovan, från "Här kan jag inte stanna, i platsen Diktatur" till "finns det någon Petrus?" är transkriberat direkt från ljudinspelningen.

Folk var rätt så upprörda på väg ut från kyrkan sedan, efter att alla klasserna sjungit sina sommarsånger och rektorerna pratat lite mer.
Någon undrade om det verkligen är förenligt med Skollagen att göra som den där prästen gjorde. En annan tyckte att hon borde låsas in nånstans och definitivt inte få prata inför barn nånsin igen.

Och jag konstaterar att det VAR bättre på min tid. Med skolavslutningar i skolan fanns liksom ingen risk för att random dårar skulle få utrymme att prata om sin hemliga vän Jesus eller förkasta demokrati helt och hållet inför barn från förskoleklass till årskurs 5.
Jag måste nog ta upp detta med skolan på ett eller annat vis, för visst är det fint att ha avslutningen i en sån fin lokal som vår kyrka är, men nån jävla ordning får det ändå vara...

Jamen jahadå

Idag är det sista dagen på dagis. Forever. Det känns jättekonstigt. Och skolavslutning också. Åttaåringen vaknade och sa "är det skolavslutning idag?? Neeej, jag börjar gråta".
Det är en sån dag. Jag återkommer.


5 juni 2012

Stresshantering

Jag fick ett plötsligt bråttom-uppdrag igår. Det är märkligt vad många saker som är bråttom här i världen.
Nåväl, det här bråttomuppdraget skulle helst vara färdigt idag. Vilket kändes nästan helt överkomligt tills jag kom på att det är halvdag idag, att jag skulle till tandis med en av huliganerna på morgonen och att jag sedan hade ett möte också...

Hur som helst, för att göra en lång historia kort så BLEV jag klar i rätt tid och med bra resultat, men med onödigt hög stressnivå, vilket visade sig i natt...

Jag och en kollega ska iväg på kurs några dagar nästa vecka, och halv tre i natt vaknade jag och fick plötsligt för mig att jag (som bokade resan) kanske bara hade bokat MIN resa och glömt bort hennes.
Hur jag än försökte i tröttdimman så kunde jag inte övertyga mig själv om att jag HADE bokat även hennes resa, så det slutade med att jag loggade in på jobbmejlen med telefonen och letade fram bokningsbekräftelsen. Klockan tre på natten.

Naturligtvis var bokningen helt okej, men jag ville (och vill fortfarande) bitchslappa mig själv för att jag lät mig bygga upp sån stress över jobbgrejs. För jag har KUL på mitt jobb och ingen dör om jag inte hinner göra allt på en gång hela tiden.

Skärpning alltså. Ffs.

2 juni 2012

Hänt i veckan

För några veckor sedan blev jag och ett par kollegor intervjuade av tidningen Vision som kontaktat oss för att de ville göra ett reportage om stadsomvandlingen och att några av Visions medlemmar jobbar med den.
I veckan kom tidningen i brevlådan, och efter den obligatoriska "herregud, det är faktiskt så där jag ser ut..."-panikkänslan så gick det att konstatera att reportaget faktiskt blev helt okej.


Sedan tog maj slut, och juni gjorde storslagen entré. Jag vaknade på morgonen och skulle som vanligt dra upp rullgardinen och släppa ut valpen genom balkongdörren.
Som Kirunabo är man ju beredd på det mesta i väderväg och det är sällan jag ryggar tillbaka, men den här gången reagerade jag som folk brukar göra på film.

Jag drog undan rullgardinen och skulle öppna balkongdörren, såg att hela världen var vit, och släppte ner rullgardinen igen. Som om det vita skulle försvinna bara jag inte såg det.
Sedan drog jag försiktigt undan den igen, för det var ju inte möjligt. Väl? Men jorå...


Snö i juni är inget man inte varit med om förut, men det förstör ju statistiken. Kirunabor gillar att prata om antalet snöfria månader per år. Ibland har vi tre helt snöfria månader (juni, juli, augusti), vissa år har det kommit snö både i juni och augusti. Och i år blev juni alltså inte snöfritt. Prutt.



Lördagsfunderingar

Nu är det sådär frustrerande igen. Det bubblar i mig. Jag vill vara kreativ men det tar tvärstopp. Ska jag skriva något? Rita? Fotografera? Göra en snyggare layout till bloggen? Nääää, för jag kan inte, det blir ju inte bra, jag ooorkar inte.
Det blir såhär ibland. Jag gillar det inte. Men det går över. Till dess får jag väl kamma valpen eller nåt.