28 juli 2011

Saker man har glömt...

Vi började prata om sommarjobb igår efter att jag köpt mjukglass av en tjej som var helt kass på att hantera glassmaskinen, och jag insåg vad mycket man glömmer.
Jag jobbade en (eller kanske två, jag minns inte) somrar som mjukglassförsäljare i sommarkiosken på Kupoltorget här i Kiruna, och jag minns att det var kul att försöka göra riktigt snygga glassar. Det var liksom den enda utmaning som fanns i jobbet och det var dessutom inte direkt raketfysik, så jag kunde inte låta bli att fnissa lite åt tjejen som gjorde min glass igår.

Jag minns inte vem som var min chef i sommarkiosken, jag minns inte vad jag tjänade eller hur länge jag jobbade där, men jag minns en irriterande "kund" vi hade som oftast inte köpte någon glass men som kunde stå i timmar vid luckan och prata, och knappt ens flytta på sig när det kom RIKTIGA kunder. Det är märkligt hur många saker som bara försvinner ur minnet medan vissa skitsaker sätter sig fast stenhårt.

Ett annat av mina sommarjobb under högstadietiden var som "solflicka" på ett äldreboende. Solflickornas jobb var att hjälpa hemtjänstpersonalen. Vi fick naturligtvis inte dela ut mediciner eller så, men det var rätt uppenbart att en del i den ordinarie personalen var lite less på sina jobb, för vi sommarjobbare blev satta att torka bajs och lite såna grejer som de ordinarie helst ville slippa.
Som 15-åring, glad att ha ett jobb, var jag inte särskilt kaxig, så jag sa inte emot. Inte ens när jag fick uppdraget att ge stolpiller till en brukare. I efterhand kan jag ju tänka att det var helt galet att be en femtonåring göra något sådant, men det var så det funkade.

Jag minns inte vem som var min chef där heller, och jag har glömt bort det mesta av de många intressanta samtal jag hade med brukare som berättade om sin uppväxt och sitt liv, däremot minns jag att jag vid ett tillfälle (jag hade försovit mig och inte hunnit fixa matlåda) åt den godaste fläsk-med-löksås-och-potatis-lunch jag nånsin ätit, i äldreboendets matsal/restaurang. Jag tänker fortfarande på den lunchen varje gång jag äter fläsk med löksås.

Undrar vad man kommer minnas av den HÄR tiden om tjugo år, vilka stora saker man glömt och vilka skitsaker man minns helt glasklart.


21 juli 2011

Va eeere för en daaaaa?

Jahapp, då var det dags att fylla år igen då. 37. Trettiosju. Jag är inte den som brukar hänga upp mig på siffror, men käre maken påpekade så snällt häromdagen att trettiosju låter väldigt mycket äldre än trettiosex, och jag kunde bara hålla med, så just nu känner jag mig lite... gammal.

Så 37 alltså... vad gör man åt det? Eller AV det snarare, eftersom tidsresor inte funkar så bra (än).
Det känns som lite för tidigt att ha en 40-årskris, så jag kan inte riktigt dumpa allt och dra till Bahamas eller tokblondera mig, skaffa en svanktatuering och skaffa VIP-kort på Arran. MC-kort kanske vore något, eller bungyjump?

Nä, det är nog bäst att återgå till åldersobryddheten igen, och fila på hur jag ska krisa på RIKTIGT om några år. Till dess kan vi väl hålla fast vid att jag är 36, i alla fall ett tag? Jag behöver vänja mig vid att känna mig gammal ;-)


16 juli 2011

Semester sweet semester

Första semesterveckan har snart passerat. Jag brukar ha lite svårt att varva ner när jag blir ledig, men den här gången har det gått hur bra som helst, det känns som att jag varit ledig flera veckor redan :-)

Jag och systeryster Mia var på fotoutflykt idag med våra nya systemkameror, och jag kan konstatera att jag har en kamera som nog kommer räcka till för mig rätt länge. Och herregud vad jag har mycket att lära mig. På tal om det så kom antagningsbeskedet från VHS den här veckan, det visade sig att jag är sjuttioåttonde reserv på journalistikkursen jag sökt in till. Prutt.
Men men, det kommer nya chanser, det var väl bara inte meningen just nu.


9 juli 2011

Trasigt översättningsfilter

Vi kommer in i den här (nästan helt autentiska) MSN-konversationen när huvudpersonerna, Schmisbeth och Schmanso (namnen är ändrade för att skydda de inblandade) i vanlig ordning idkar omvärldsanalys och har åsikter om andras relationer.

Vid det här laget har de konstaterat att världen i allmänhet är rätt uppfuckad och att det kanske vore trevligt att bara dra någonstans där det t.ex. inte finns... män. Eller åtminstone inte attraktiva män. Faktiskt helst inte kvinnor heller. Nånstans utan folk helt enkelt, eftersom människor är överskattade. De trasslar ju bara till saker hela tiden. Typ...


Schmanso:
 jag vet inte om det är nån ide att försöka förklara för alla? eller ska man bara dra?

Schmisbeth:
jag tror att man bara ska dra...
Jag brukade tro att det var en bra idé att försöka förklara sig, men jag har gett upp den illusionen sedan  jag insåg att det universella översättningsfiltret har kraschat. Och det är bara vi som har märkt det!!
Alla andra fortsätter prata förbi varandra i tron att de förståååååår vad den andra säger. I själva verket är det bara "goddag yxskaft" hela tiden, och det är bara vi som ser det.

"Men Pelle, om vi skulle åka på semester?"
- Jaha, så du menar att min motorcykel är onödig??
"Köttfärsbiffar är ju väldigt gott. ganska GI också"
- Ja, och i Prag är ölen billig
"VA? Vill du skiljas? Varför säger du det NU??"

Schmanso:
JA! Precis så är det!

Sedan enades de i en gemensam "vad är det för feeeeeel på världen?"-suck (egentligen sa de "män", inte "världen", men det är en hemlis så säg inget till nån), och shoppade lite istället. För i slutet av dagen är det kanske trots allt som det gamla ordspråket säger:

"Karlar, de kommer och går. 
Endast handväskor och klackskor består"


Snipp snapp snut, så var sagan slut :-)


7 juli 2011

Idag skulle jag vilja...

...sitta på en uteservering någonstans långt bort, kanske i Italien, dricka ett glas vin och titta på förbipasserande människor.

Jag skulle beundra kvinnan i den långa blommiga klänningen för att hon har så snygga skor, och tänka att hon är för snygg för den korta, skalliga mannen hon går bredvid. Jag skulle, lite i smyg, fotografera de tre äldre damerna som sitter ett par bord bort och har så roligt att jag också längtar efter att bli pensionär. De äter små bakelser och dricker vin och pratar oavbrutet.
Eftersom jag inte är någon höjdare på italienska förstår jag inte vad de säger, men jag föreställer mig att de pratar om en semesterresa de gjort tillsammans, eller kanske en rolig fest de varit på nyligen. För de ser ut som partypinglor trots att de nog närmar sig 70-årsåldern. Fast värdiga partypinglor, inte sådär att de desperat försöker verka som 50...

Jag skulle titta på förbipasserande bilar, lekande barn, lösspringande hundar och duvor. Duvor överallt, varför är det alltid så? Sedan skulle jag beställa in mer vin. Rosé kanske, eller bubbel, och så skulle jag betrakta världen runtom mig en stund till innan det var dags att gå vidare och kanske äta lite lunch eller bara sola lite.

Istället sitter jag på jobbet. Men det känns rätt okej det med...allt är relativt.

5 juli 2011

Semestern närmar sig...

4 arbetsdagar kvar till semester... sex veckors ledighet, sällan har det behövts så mycket som nu. Kirunafestivalen har dragit förbi, den lämnade efter sig blöta skor och en sommarförkylning som väl förmodligen kommer hålla i sig ungefär sex veckor. Men det känns inte som att det gör så mycket, jag kommer ju ändå vara ledig :-) Det känns inte som världens bästa festivalfacit heller att den enda spelning jag såg var Eric Saade, i kallt regn, men sånt är livet. Bara att hoppas på bättre väder till nästa år.