I morgon fyller småttorna 6 år. Igår på jobbet fick jag kommentaren att jag gjort det så bra som klämt ut TVÅ på en gång, att jag klarade den där första tiden med matningar och blöjbyten och allt sånt.
Jag kände att det där är ett sånt där läge där föräldrar nog kanske förväntas le lite drömskt och säga något om att det var en sån mysig tid, medan jag bara kan säga (och det gör jag) att jag nästan inte har några minnen alls från det första halvåret, förutom några spridda minnen av ångestattacker på en madrass i källaren, instängd bakom två dörrar med öronproppar för att kanske kunna få en stunds sömn mitt i koliken.
För en del skulle det nog kunna kännas som en sorg att inte minnas, men det gör mig inget. Jag har ju haft fem och ett halvt år på mig att bygga nya minnen. Och utan kolik, utmattningsdepression och hela den skiten hade jag ju inte varit den jag är idag, vilket hade varit trist eftersom jag rätt mycket gillar den jag är idag :-)
Hur som helst. Imorrn är det födelsedag, Lisa och Maja är förväntansfulla. Jag och Hanna ska iväg på stan idag för hon vill köpa presenter till syrrorna.
Sedan ska resten av helgen ägnas åt kalasstädning och fortsatta funderingar på hur jag ska eliminera energitjuvar i mitt liv. Och så ska jag färga håret. Yay :-)
Övrigt läsvärt, hos A.M.O: Våga ta fler nej
Dag 6 - #blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar