Silvertejpade i ett hörn av försiktighet

Hur ofta ger du någon en komplimang? Hur ofta säger du något snällt till någon annan?
Jag är med i en diskussionsgrupp med några hundra medlemmar, en del väldigt aktiva och många helt osynliga. I gruppen postades en "tagga någon och säg något snällt om personen"-tråd. Nätkärlek helt enkelt.

Jag älskar sånt. Jag tror det kan betyda massor för en hel del människor.
Men... alla mynt har två sidor (minst), och som ett brev på posten kom funderingar om de som INTE blir taggade i tråden. Någon uttryckte att en sån tråd får de flesta att känna sig värdelösa eftersom det bara är de mest omtyckta eller mest aktiva som blir taggade.

Det finns flera problem (eller dilemman) i detta. Det kanske största är: vad är alternativet?
Om man inte ska visa uppskattning för personer som man verkligen uppskattar, för att någon annan kanske inte får samma uppskattning, blir det verkligen bättre? Eller leder det snarare till att ingen nånsin får en komplimang eller ett snällt ord, för rättvisans skull?
Och hur mår vi till slut då när vi alla sitter fasttejpade i varsitt hörn och är oändligt försiktiga för att (i all vår välmening) inte indirekt råka såra någon genom att inte uppmärksamma just dem just nu?

Kanske borde man alltid istället måla med den breda penseln och alltid lite vagt säga att alla är jättebra och jättevärdefulla? Då kanske alla känner sig sedda? Nä, jag tror inte det. Jag tror att det snarare blir urvattnat och blaskigt och floskligt och inte betyder något alls.

Jag tror på att ge uppskattning när man känner att man vill ge den. Men jag tror inte heller det skadar att ibland påminna sig om att det inte kostar något att ge en komplimang eller säga något snällt. Jag tror bara inte på millimeterrättvisa. Särskilt inte om jakten på den innebär att vi glömmer bort hjärtat.