Jag har varit med om att ha musarm och få höra "du borde gå ner i vikt". Jag har sökt för värk i armar och ben och fått höra "jag har inte tid med benen nu, vi tittar armarna den här gången" (i avdelningen "va, hänger kroppen IHOP? Nää?") och även, sagt med huvudet lite på sned och med "lilla vännen"-tonfall: "ja...har man ont i själen så kan det ju göra ont i kroppen också". WTF? Är det så jävla svårt att säga: "Jag vet faktiskt inte varför du har ont, men jag ska göra mitt bästa för att hjälpa dig få reda på det"?
Jag har också lärt mig att man hos vissa läkare inte ens ska fundera på att komma med egna idéer om vad som kan vara fel (trots att det senare mycket väl kan visa sig att man hade rätt) utan att det är bättre att bara vara tyst och verka korkad för att göda deras egon och deras känsla av att vara såjävlabra. Då har man en chans att få hjälp. I bästa fall.
Men jag kan ändå hantera det när det gäller mig själv. Det är trots allt förhållandevis sällan jag har något behov av att gå till läkaren. Just nu är jag däremot lite stressad, för om några dagar ska jag till läkaren med nioåringen som verkar ha magkatarr eller något liknande. Jag vill inte att HON ska behöva känna sig dumförklarad när hon förklarar hur hon mår. Och jag kan inte svara på vad jag gör om det verkar barka åt det hållet.
Däremot vet jag att jag kommer gå in till doktorn i fråga och redan från början vara skeptisk, avvaktande och överbeskyddande pga tidigare erfarenheter av personen. Och jag hatar det. Det är så oerhört inte okej att det ska vara så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar