Att tycka om sig själv

Det är stressande att växa upp och lära sig att smalt är bra, smalt är fint och smalt är det som killarna gillar. Det är nedbrytande att avsky sin egen kropp för att den inte är smal och avsky sig själv för att man inte kan låta bli att bry sig om vad andra tycker. Och det är förvirrande att långt senare inse att allt det där var helt fel.
Smalt är fint, men allt det andra är OCKSÅ fint, och killarna, de gillar inte alls bara smalt. De gillar ju… mig. Men varför? Jag är ju tjock! Ser de inte det? Jo, de ser det, men de bryr sig inte. För de gillar MIG. Och jag är inte bara min vikt.

Linda-Marie Nilsson la ut en bikinibild på sig själv på Facebook. Inget man inte ser ungefär varje dag. Men den här bilden fick enorma reaktioner, för hon ser inte ut som man ”ska”, som en Barbiedocka utan mer som en 50-talsfilmstjärna, en kurvig pinuppa.

Och okej, historien hade väl kunnat sluta där, bikinibilder är ju som sagt inget unikt på Facebook. Men Linda-Marie gjorde något som uppenbarligen är helt otänkbart och oerhört provocerande; hon bad inte om ursäkt för sin kropp.
Hon sa ”kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!”, och vips så tolkades det som att hon uppmuntrade till ohälsosamt leverne, att hon nästan missionerade om de enorma fördelarna med att vara tjock.
Allvarligt talat, ibland blir jag jävligt bekymrad över intelligensnivån på folk i det här landet...

Det är förvirrande att inse att det inte är vikten som spelar roll. För det är inte särskilt provocerande att vara tjockare än normen. Det är knappt ens provocerande att vara mycket tjockare än normen.
Det som däremot ÄR provocerande är att inte skämmas och be om ursäkt för det, att inte skamset böja på huvudet och säga ”ja, jo, jag går ju på diet” medan man hetstuggar på selleristjälkar, att säga ”jag gillar mina former”, att visa sig i bikini, att visa sig överhuvudtaget utan att be om ursäkt för sig själv och sin storlek eller form.
Och för att vara totalt övertydlig, eftersom det verkar vara komplicerat för en del: Att jag gillar mig själv och min kropp betyder inte per automatik att jag inte vill gå ner i vikt. Det betyder inte heller att jag tycker att alla andra ska vara tjocka. Det betyder faktiskt bara att JAG tycker om MIG. Inget mer. Inget konstigare än så.

Jag gick omkring i massor av år och tänkte att om jag bara går ner i vikt så kommer jag att bli attraktiv. I själva verket var det så att när jag insåg att jag ÄR attraktiv precis som jag är, så började jag gå ner i vikt.

Jag pratade med en vän om detta nyss, och hon kom fram till att hon faktiskt aldrig fått en negativ kommentar om sin kropp av en man. Däremot många av kvinnor som direkt eller indirekt antytt att hon inte borde vara nöjd. Jag kunde bara hålla med, jag har ungefär samma upplevelse.
Och så sammanfattade hon det hela i en mening: ”Varför har jag trott att män inte gillade min kropp?? Hur gick det till?”

Det retar mig att det tog drygt 35 år att förstå att det inte är nåt fel på min kropp, att verkligen förstå att det faktiskt mest bara är jag själv som inte gillar den.
Och det gör ju såklart att man undrar över det där ”idealet” som vi verkar tro att killarna vill ha. Uppenbarligen stämmer ju inte det heller. De kanske är lika lurade som vi, så att de tror att det är idealet de ”ska” vilja ha trots att det finns så mycket annat som också är bra.

Så i slutändan tror vi att vi måste försöka se ut så som de tror att de vill att vi ska se ut. När det hela så enkelt hade kunnat lösas med att alla helt enkelt ser ut som de ser ut och dessutom tycker hyfsat mycket om sig själva. För man blir mer attraktiv när man tycker om sig själv.
Förstår ni vad världen hade kryllat av attraktiva människor om det var så? Istället för som det är nu när så många går omkring och hela tiden försöker vara som någon annan, vara ”rätt”, och bara mår dåligt av det.

För visst har vi hamnat fel någonstans när det är provocerande att tycka om sig själv, oavsett hur man ser ut?