Igår gick jag på första hundpromenaden på jättelänge, den envisa förkylningen har gjort att det varit omöjligt att orka mer än att ta ut vovven i skogen bakom huset och låta honom springa av sig. Något som han iofs tycker är roligast i världen, men jag har haft dåligt samvete ändå. Så igår gick vi en ganska kort runda, i lugnt tempo. Det var bra koppelträning, men oj vad det kräver mycket tålamod.
När jag kom hem igen kände jag mig trött, sliten och frustrerad efter att ha haft dragkamp i en halvtimme. Nisse är en smart hund, han är uppmärksam och lär sig gärna nya saker. Förutom att gå i koppel, där är det nån barriär som effektivt förhindrar inlärning, så när vi kom hem ville jag bara lägga mig i en svart bubbla och försvinna en stund. Jag försökte förklara frustrationen för maken, det bästa jag kom på var att jämföra det med hur det känns för honom när Bajen förlorar en match mot nåt skitlag.
Jag la mig på soffan och tänkte att jag skulle läsa en stund för att bli på bättre humör. Efter en halv sida fick jag lägga ner boken, för jag fick plötsligt en våldsam huvudvärk bakom ögonen, och yrsel. Jag skyndade mig att ta en Ipren, men sedan låg jag däckad i flera timmar med vad som kändes som ett halvelakt migränanfall. Det kom verkligen från ingenstans och jag tog mig inte upp ur soffan. Kul fredagkväll.
Eller... det kanske inte kom från ingenstans. Jag är fortfarande inte frisk, och den där promenaden var kanske lite för mycket just nu. Men det var ju så skönt att vara ute. Och på måndag börjar jag jobba igen, då måste jag ju vara på benen, pigg och alert. Ärligt talat så vet jag inte riktigt hur det ska gå till, men det löser sig alltid på något vis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar