Att vara arg

Jag är så jävla arg! Arg på den här värken, arg på mig själv som inte klarar av att bita ihop och se glad ut, och arg på de stolpskott till läkare som hittills inte har kunnat lista ut vad det är som är fel.

Den första försökte iofs. Då var det bara domningar och värk i händer/armar, så jag blev utredd för karpaltunnelsyndrom och fick göra en undersökning där man kollade nervhastigheten i armarna. Enligt resultaten kunde man inte säga att det var karpaltunnelsyndrom, och schvopps så var jag bortkopplad igen. Det verkade aldrig finnas en tanke i stil med "hmm, den där undersökningen visade inget men du har ju ont, så vi testar det HÄR istället..."

När jag något år senare hade tokont och det dessutom då även börjat värka i fötter/ben så tänkte jag att det ju måste gå att hitta felet.
Tills jag kom till doktor Stolpskott, en dam som jobbade enligt löpande-band-principen och därför inte "hade tid" att fundera på varför det även värkte i benen, på samma sätt som i armarna. För det där hängde ju inte ihop, och "vi tar benen nästa gång, nu tittar vi på armarna".
Sedan klämde och kände hon litegrann på händerna, sa att det kanske är karpaltunnelsyndrom (nej, det är redan kollat, det står nog i journalen om du bemödar dig med att slänga ett getöga i den, ditt talanglösa pucko) och att det nog går över. Och om det inte går över så får jag väl komma tillbaka.
Sedan var det slut på det läkarbesöket, och nästa stackare slussades in till dr. Stolpskott.

Det har gått några år sedan dess, värken kommer och går.
Jag har mått bättre i perioder av att undvika mjölk, och gjorde misstaget att nämna det för en läkare i ett annat sammanhang. Jag var där i annat ärende men behövde få mer värktabletter utskrivna, och så nämnde jag det där om kosten...big mistake såklart, för jag blev naturligtvis i princip idiotförklarad. Kosten kan ju inte ha nåt med värken att göra.
Däremot "kan det ju vara så att kroppen gör ont när själen gör ont" (jag har haft utmattningsdepression efter att mina tvillingdöttrar hade kolik som bebisar, men är frisk från det sedan länge), och vips så hade min värk klassats som psykisk.

Behöver jag säga att jag inte kommer söka hjälp för detta igen innan möjligen ett ben eller en arm hänger löst eller håller på att ruttna...

Jag är så jävla ARG på att det inte går att få hjälp, att bli avfärdad gång på gång, att behöva känna mig som ett inbillningssjukt psykfall medan jag på egen hand experimenterar på alla sätt jag hör talas om som kanske, kanske kan hjälpa, om så bara litegrann.
För jag lovar, det är inte inbillning. Inte ett dugg.