29 november 2011

Jag vill inte ligga i graven...

...sa Lisa igår kväll, med darrande underläpp och stora tårar rullandes nedför kinderna. Hon har haft feber ett par dagar och drömt en massa mardrömmar, så humöret var väl inte på topp och av någon anledning började hon fundera på döden. Det blev ett långt samtal om död och gravar och hur det känns att vara död, och jag har nog aldrig någonsin sett henne så fruktansvärt ledsen.

"Mamma, jag vill inte dö" sa hon. Hur bemöter man sånt egentligen? Jag sa att hon inte kommer dö förrän hon är sviiingammal och kroppen tar slut. Då undrade hon när jag kommer att dö. Kommer jag att leva när hon blir vuxen? Och hur känns det att ligga i graven? "Jag vill inte ligga i graven, jag tycker det är så läskigt. Hur känns det för alla människor som ligger i graven?" Jag sa att det inte känns något alls, att det bara är som att man somnar och sedan är det inget mer med det, men hon tyckte fortfarande att det kändes jätteläskigt.

Efter en stunds prat om att jag ju är vuxen och min mamma och pappa fortfarande lever och att jag inte heller kommer dö på jättejättelänge så bröt hon ihop totalt och fick bara fram "Jag vill inte att du ska dö! Jag vill aldrig att du ska dö. Och vet du mamma, när jag blir stor så ska jag föda barn, för jag vill inte bo ensam. Jag vill bo med dig ända tills du dör!"
Jag förklarade att hon inte behöver bo ensam om hon inte vill det, men att många tycker det är ganska skönt att bo för sig själva, och att hon såklart får bo med oss så länge som hon vill det, om hon inte vill bo med t.ex. sin pojkvän eller så.
"Men mamma... om jag och min pojkvän och våra barn ska bo här med er, då blir det väldigt trångt i vårt hus...och då får vi inte plats med sängar. Mamma... kommer vi bli fattiga då??" och så darrade underläppen igen och tårarna bara strömmade.

Det var totalt katastroftänk, och vad jag än svarade, hur jag än förklarade så kom det nya följdfrågor om sorgliga saker, tills hon till slut själv sa att hon inte vill prata mer om det för det är så sorgligt.
Vid det laget hade resten av familjen också hamnat i soffan, och så avslutades den sorgliga diskussionen med att vi allihopa pratade om att en del tror att när man dör så är det bara kroppen som hamnar i graven, medan man själv hamnar någon annanstans som t.ex, i himlen eller i något annat liv. "Som vår hund Fia. Hon är i himlen!"
Det blev nog lite lättare då, när vi kunde konstatera att ingen ska dö än på väldigt väldigt länge, och att om man kommer till himlen så får man nog äta popcorn där varje dag. För hon kunde somna sedan, och sov lugnt hela natten. Och när hon vaknade i morse var hon på sitt vanliga glada humör igen och kramades hårt när hon kom och sa god morgon.

Jag vet inte hur man "ska" hantera sånt där, men jag hoppas jag gjorde det okej den här gången i alla fall...

2 kommentarer:

  1. De där samtalen är ju bland det svåraste som finns... Huga! Men eftersom Lisa kunde somna lugnt och sova gott natten igenom, så måste ni ju ha sagt ganska mycket rätt. /N.

    SvaraRadera
  2. Ja usch...Vilket mörker...Att förklara för barn vad döden innebär.
    Min bästa väninna drunknade för 16 år sedan. Hennes dotter o min son var bara 3 år då. Så vi hade de samtalet väldigt tidigt! Felicia var helt övertygad om att hennes mamma var bland stjärnorna och att hon vinkade godnatt varje kväll... Och att hon fanns där. Min son funderade väldigt mkt på varför Felicias mamma inte kunde komma ner från himlen och varför hon hade drunknat i älven.
    Älven var en påminnelse som vi fick varje dag.Eftersom vi bodde nära o dagis låg med utsikt mot älven.
    En dag sa Chrisse till mig " Mamma när du ska gå över älven ska jag spänna ett snöre och hålla bort vattnet så att du inte behöver drunkna" Tala om att jag hade en klump i bröstet. Lillkillen!
    Döden är så svår att förstå. Men småbarn har på något konstigt sätt enklare att förklara de hela.

    SvaraRadera