Jag hade laddat flera månader, hittat flera olika tänkbara väskmodeller på nätet och planeringen i sig var sjukt kul, men inget mot känslan när jag stod där i butiken, omgiven av vackra saker.
Jag visste inte om jag skulle kunna med att betala flera tusen kronor för en handväska, men min reskompis säger än i denna dag att hon aldrig sett någon lyckligare än jag när jag hade betalat för väskan som till slut blev min.
Eftersom jag är en praktisk och hyfsat ekonomisk person är det inte så ofta jag gör den typen av shopping, men för några dagar sedan blev jag kär igen. På samma sätt som när jag såg min väska... fast den här gången var det ett armbandsur som fångade mig.Veckans mentala framsteg (kan säkert diskuteras) är i alla fall att jag blev kär, ältade litegrann, och sedan beställde u(nde)rverket.
Normalt Lisbeth-förfarande skulle ha varit att hitta klockan, bli kär, älta i en vecka, bestämma sig för att inte köpa den för det är ju snart jul och det finns SÅÅÅÅ mycket annat som säkert vore vettigare att köpa och är det inte lite oansvarigt att lyxshoppa på det viset när nu ändå Ur&Penn har öppnat butik i Kiruna och de har fina klockor för typ 200 spänn, eller nä, jag vill ju ha den där klockan fast den är dyr och jag har ju faktiskt råd så varför inte, men lite onödigt är det ändå... och så hade det slutat med att jag till slut beställt den i alla fall, efter sisådär tio dagar.
Den här gången hoppade jag istället över steg 4-312 och tog ett snabbt beslut (snabbt för att vara jag). Och sånt är väl saker som folk betalar en terapeut för att lära sig, så jag tänker att den där klockan redan har betalat sig (som sagt, jag är praktiskt lagd) ;-)
Well well... den är inte här än. Det finns fortfarande en risk att jag blir blåst. Ska jag nångång få VISA-kortet kapat eller bli totalbluffad av en fejkbutik så är det väl den här gången. Men skulle det bli så, var det i alla fall najs med den där pryl-lyckokänslan en stund :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar