Människor man trott på, saker man trott på, som krackelerar framför ens ögon tills man börjar undra om det är en själv det är fel på. Är man för snäll, för naiv? Orealistisk kanske?
Tankesätt, förhållningssätt, värderingar som man kanske själv sett som självklara, nästan inbyggda, visar sig inte alls vara självklara för andra. Inte på något sätt självklara.
Kolosser är svåra att rubba, och bara för att man knuffar åt ett håll som man tror är vettigt betyder det inte att man slipper vakna en dag och inse att man blivit klämd under ett hörn någonstans. Och vadårå, om någon säger "Du är verkligen skitbra men stå still en stund... jag ska bara köra över dig litegrann", så är väl allt bra? Man är ju informerad i alla fall.Det är svintrist att tappa tron på saker, och det har varit lite för mycket sånt den senaste tiden. Jag gillar verkligen inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar