7 juni 2012

Makalöst märkligt

Åttaåringen, ettagluttaren, hade skolavslutning i kyrkan idag. En tradition som jag själv inte är uppvuxen med, vi hade alltid skolavslutningarna i skolan (förutom en enda gång då det var i kyrkan). Hur som helst, kyrkan var fullspäckad av elever och föräldrar och så småningom inleddes det hela av en av rektorerna som hälsade välkommen.
Efter honom klev en präst fram och bad alla stilla sig och lyssna på klockorna som ringde in "skolavslutningsfesten".

So far so good.

Så började hon prata om att hon har en hemlig vän. En vän som hon inte skulle kunna klara sig utan, en vän som alltid finns med henne, som viskar i hennes öra hur hon ska leva o.s.v.
Här nånstans kände jag att nää... det här är på väg åt ett håll som jag inte är helt förtjust i.
Hon pratade vidare om sin hemliga vän en stund, och slängde till slut ut en fråga till barnen:
"Har ni också vänner?" Barnen ropade såklart "Jaaa", och prästen pratade lite mer om hur viktigt det är med vänner.
Pjoo, tänkte jag. Det där gick ju bra. Ish. Men så fortsatte hon...

"Jag ska berätta en historia. Den handlar om en pojke som hette... Erik"
Historien berättade sedan att Erik var en en pojke som levde i ett samhälle där ingen brydde sig. "Vad bryr jag mig?", sa alla, och alla affärerna var stängda. Samhället hette Anarki och det var inget bra. Och sedan blev det krig där också.
Erik tänkte att där kan man ju inte bo, så han sökte sig vidare till något bättre och hamnade i Diktatur. Det var inte heller något bra, för där fick man inte bestämma något själv. Det var inga raster i skolan, och man fick inte ens gå på toa när man ville det.
"Här kan jag inte stanna, i platsen Diktatur. Jag passar inte in i det här sammanhanget" sa Erik. "Jag vill ha medbestämmanderätt".

Så Erik bestämde sig för att lämna platsen Diktatur bakom sig och flytta till landet Demokrati.
Det måste ju i alla fall vara perfekt, tänkte han. Men nä, allt var inte riktigt perfekt.
Allt gick så väl för Erik, allt skulle vara lagom. Ingen fick vara bättre i matematik eller bättre på att rita eller sjunga. Alla skulle vara lagom duktiga.

Och så var det så att Erik älskade att hoppa, och han var jätteduktig i höjdhopp.
Men en dag kom skolans lärare och sa "Hörrudu Erik, du får INTE vara annorlunda än de andra. Du måste vara PRECIS likadan som alla andra i skolklassen".
Erik tänkte "Men vad konstigt. Ska jag vara precis likadan som alla andra, jag som älskar höjdhopp, får jag inte vara bättre i någonting?"

Här slängde prästen ut en fråga till barnen igen: "Tycker ni att det är bra?"
Barnen, unisont: "Nääää"

Då tänkte Erik att den här platsen kan jag INTE stanna i. Det som skulle vara så underbart, att stanna på en plats där man har medbestämmanderätt. Men den hade nånting som inte var bra, och det var att ingenting fick vara annorlunda. Och det är inte bra.

Fråga till barnen igen: "Ni vill ju vara duktig i nånting, eller hur?"
Barnen, unisont igen: "Jaaaaa"

"Och i kyrkan vill vi vara duktig på nånting, vet ni vad det är?"
Barnen: "Näää"
"Det är kärlekens lagar, och vi har en bok här. En bruksbok som heter Bibeln, och det här är Barnens Bibel" (säger hon och håller upp Barnens Bibel i luften). Och den brukar jag läsa när jag behöver veta nånting. Som ni behöver läsa i era läroböcker. Ja, hur man ska tänka och vad man behöver veta i vissa frågor.
Det fungerar inte så bra i kyrkan om man inte har en lagbok, och den här boken är lite annorlunda än ALLA andra lagböcker. Den är byggd på kärlek, det är den skillnaden. Den är inte byggd på politik, den är byggd på kärlek.
Och alla människor har ett värde. Och det är en speciell person som jag brukar ha som kompis, och det är ju Jesus. Och ni har ju kompisar, jag vet ju inte vad de heter; Andreas, Petra, Maria, eller vad heter era kompisar? Ida kanske? Finns det någon som heter Ida här? Petrus, finns det nån Petrus?
"

Sedan fortsatte hon med att visa en stor nyckel och berätta att den är nyckeln till Bibeln, så att man ska förstå de där texterna, så som barnen behöver böcker i skolan, eller som de använder datorer. Och man måste ju kunna en massa regler och sånt för att komma in i datorn. Och precis på samma sätt är det en massa regler i "den här boken" (återigen viftades Barnens Bibel i luften).
Till slut avslutades det hela med att hon önskade barnen mycket frihet och kärlek under sommaren och konstaterade att man inte kan umgås med varandra om man inte har mycket kärlek.

Under den första delen av historien, om platsen Anarki, var jag mest häpen och undrade vad i helvete som hände. Sedan insåg jag att detta måste dokumenteras, så jag fiskade upp telefonen och spelade in resten. Det ni läser här ovan, från "Här kan jag inte stanna, i platsen Diktatur" till "finns det någon Petrus?" är transkriberat direkt från ljudinspelningen.

Folk var rätt så upprörda på väg ut från kyrkan sedan, efter att alla klasserna sjungit sina sommarsånger och rektorerna pratat lite mer.
Någon undrade om det verkligen är förenligt med Skollagen att göra som den där prästen gjorde. En annan tyckte att hon borde låsas in nånstans och definitivt inte få prata inför barn nånsin igen.

Och jag konstaterar att det VAR bättre på min tid. Med skolavslutningar i skolan fanns liksom ingen risk för att random dårar skulle få utrymme att prata om sin hemliga vän Jesus eller förkasta demokrati helt och hållet inför barn från förskoleklass till årskurs 5.
Jag måste nog ta upp detta med skolan på ett eller annat vis, för visst är det fint att ha avslutningen i en sån fin lokal som vår kyrka är, men nån jävla ordning får det ändå vara...

8 kommentarer:

  1. Nä demokrati kan vi inte ha! Håller fullständigt med prästen (eller inte).

    SvaraRadera
  2. Hon är inte frisk! Eg borde kyrkan stoppa henne från att alls ha några förrättningar. Det borde de ha gjort för länge sedan.

    SvaraRadera
  3. Men...då där kan det inte gå till! Eller, det kunde det...f'låt!

    Skollagen och universums gudomliga lag har nog ett och annat att träta om där. Jag försöker komma på något vettigt att skriva men jag blev så matt - hon är ju en seriefigur...hon KAN inte finnas på riktigt!
    Droppa ljudinspelningen till skolchefen eller...NSD *mwaaahaha!*

    SvaraRadera
  4. Ett praktexempel på varför jag inte gillar skolavslutningar i kyrkan om prästen tillåts tala! Jag kan svårligen tänka mig att det där är förenligt med den nya Skollagen.

    SvaraRadera
  5. Okej, nu förstår jag varför hon pratade så märkligt och osammanhängande på skolavslutningen direkt efter. Hon pratade men utan att egentligen säga något - hon hade nog alltså blivit tillsagd om att INTE upprepa det hon babblade om innan. Skönt för oss, men ännu bättre ifall en lärare hade fått "hålla i" det hela. Att använda kyrkan som lokal är okej för mig, men prästen använder jag mig hellre av vid andra tillfällen än på skolavslutningar.

    /Mamma till Luossa-elev

    SvaraRadera
  6. Jag fick höra idag att det inte var samma präst på den senare avslutningen, men jag vet inte om det stämmer. Om det var samma så hoppas jag innerligt att hon hade blivit tillsagd, för det där var katastrofalt...

    SvaraRadera
  7. Nåja..."lite" gudsord har väl ingen dött utav ;)

    SvaraRadera
  8. Nej för sjutton, klart ingen dör av lite gudsord. Det är inte det som är grejen heller. "Lite stryk har ingen dött av" kan man ju också säga, det betyder inte att det är okej att spöa sina barn för det.

    Det mest anmärkningsvärda i det här fallet var nog snarare snacket om demokrati och vad det är.

    SvaraRadera