Jag undrar mer om Ronnie Sandahl har ramlat och slagit huvudet eller om hans uppdrag var nåt i stil med: "Nämen vafan, folk älskade Anjas sommarprat, vi måste få lite edge på det här, så du får försöka hitta något, vad som helst att kritisera. Du har en timme på dig, börja producera NU".
Hur som helst så slutade det med en krönika där Ronnie Sandahl konstaterar att Anja Pärson är osolidarisk som inte vill vara någon gayikon, pekar med stora fingret på att hon minsann inte hade haft det så enkelt att komma ut om det inte vore för gayrörelsens mångåriga kamp och tycker att hon borde sätta mediernas blickar mot lesbiska kvinnor för att göra livet lättare för nästa generation flator.
Allvarligt? Jag ser inte någon som kräver att alla vegetarian-kändisar ska missionera sin grej, inte heller någon som kräver att Andreas Lundstedt ska axla rollen som HIV-ikon eller att någon random kändis med eksem ska gå ut som frontfigur för att göra livet lättare för nästa generation eksembarn. Men när det gäller homosexualitet så räcker det inte att komma ut ur garderoben om man är kändis, det ska helst ske med buller och bång, plymer och fjäderboa. Först DÅ kan man vara en förebild. Eller?
Jag vet inte om jag har missuppfattat det hela, men har inte hela poängen med gayrörelsens kamp varit att HBTQ-människor ska kunna leva helt vanliga liv, precis som alla andra, utan att deras sexualitet ska vara den ständiga skuggan som definierar dem som personer?
Och är det inte EXAKT det Anja Pärson efterlyser; möjligheten att leva ett helt vanligt liv som en helt vanlig kvinna i ett helt vanligt förhållande med en annan helt vanlig kvinna och deras kommande (troligen) helt vanliga barn? Utan att det i vartenda jävla sammanhang ska behöva skrivas/sägas att hon är lesbisk, som att det vore något så oerhört märkligt?
Sandahl antyder att Anja Pärson är otacksam, att hon väljer att bortse från vilka som har möjliggjort hennes öppna kärleksliv. Well, jag är jävligt tacksam för att jag har rösträtt, och hyser en enorm respekt för alla de som kämpade för att det skulle bli så. Men jag känner inget behov av att basunera ut det hela tiden.
Anja Pärson är säkert enormt tacksam över att leva i ett samhälle där hon som bisexuell inte behöver frukta för sitt liv hela tiden, men varför ska hon behöva känna ett tvång att stå på barrikaderna och vråla ut det? Varför kan det inte bara vara okej att komma ut och känna att det är okej, att det inte är någon enorm grej?
För som Lisa Magnusson så klokt skriver: "Syftet med hbtqi-kampen är väl ändå att alla skall ha samma rättigheter, inte att hbtqi-sexuella skall ha särskilda plikter?"
Också väldigt läsvärt i ämnet:
Sandahl, Pärson och "klubben" sexualitet
Är Ronnie Sandahl tacksam för att jag inte kallar honom för pucko?
Om intolerans & kärlek
Kampen för lika rättigheter angår oss alla
Vad har du själv gjort för kampen, Ronnie Sandahl?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar