Jag var i slalombacken med Hanna, skidskola för andra veckan i rad och hon har fortfarande jätteroligt. Jag tittade på backen, tittade på folk som åkte, och kände plötsligt att det är så satans jävla orättvist att mitt knä gick sönder för 30 år sedan och att jag inte kan åka skidor nu när jag har fattat hur kul det är.
Om bara inte... tänk vad annorlunda allt hade kunnat vara.
Fast så kan man inte tänka, och det gör jag egentligen inte heller. Bara idag. Och tycker synd om mig själv. Det känns som evil livsironi att knäet krånglar mer än på typ tjugo år, nu när jag ändå har gått ner 16 kg och är betydligt mer aktiv än innan. Men det är ju å andra sidan just därför det krånglar, pga aktiviteten.
Hade jag inte börjat åka skidor förra vintern så skulle knäet förmodligen ha tuffat på som vanligt och inte gjort så mycket väsen av sig. Och det hade ju varit rätt bekvämt... men hade jag inte testat att åka själv så hade jag kanske inte heller blivit slalommorsan som nu står i backen och fryser medan Hanna gör det roligaste hon vet, och det hade jag ju inte heller velat vara utan.
Men idag tänker jag tycka synd om mig själv och känna att det är orättvist. Imorrn kommer det kännas bättre igen. Som vanligt.
dag 44 - #blogg100
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar