Isabella Löwengrip, aka
Blondinbella, skrev ett
debattinlägg på SVT Debatt igår, apropå diskussionerna om huruvida
pensionsåldern bör höjas till
75 år. Jag försökte att inte låta mig provoceras, men det gick rätt så dåligt...
Det börjar käckt och ärtigt, och det finns viss relevans i det. Många KAN ju faktiskt jobba när de blir "gamla" (om vi för diskussionens skull bestämmer att "gammal" = pensionsmässig, alltså 65), och det är synd att en del människor ska tvingas sluta jobba när de verkligen inte VILL sluta.
Men det är ett stort steg därifrån till att säga att alla borde kunna/vilja jobba till 75.
Jag kommer att jobba tills jag dör. Jag förstår inte varför jag
skulle sluta jobba vid 65. Jag liksom andra i min generation
pensionssparar inte ens. Jag pensionssparar inte eftersom jag tror på
att jag hittar andra försörjningsmöjligheter när jag blir gammal. Jag
kan jobba när jag är gammal.
Sedan fortsätter det lite visionärt
Men tanken är inte att man ska ha samma yrke från att man är 18 år till
74. Kanske man är målare i början av karriären, men när ryggen inte
pallar längre börjar man sälja färg och vid 60 kanske man blir konsult.
Vilket jobb man har ska påverkas av var man befinner sig i livet.
Och tanken är god, alla utvecklas ju, alla förändras. Och alla har möjligheten att byta jobb efter humör och livsfas. Eller?
Som sagt, jag försöker att inte låta mig provoceras, jag försöker tänka att detta är skrivet av en 20-åring som trots att hon jobbat i flera år redan och har byggt upp väldigt framgångsrika företag, har en rätt begränsad erfarenhet av så kallat Svenssonliv, ett sorts liv som verkar oerhört främmande för henne men som de facto är verkligheten för de flesta andra svenskar.
Så kommer då klimax
Det är dags att vakna upp och inse verkligheten. Vad är det för liv att
gå till jobbet med en känsla av tvång varje dag, medan man drömmer om
att bli 65 så man kan gå i pension? [...]
Jobb ska inte vara en börda. Därför är jag entreprenör. Jag tycker synd
om den som ser jobbet som en börda. Hitta istället ett yrke där du kan
växa och det är kul.
I sak är det naturligtvis helt rätt, men det är icke desto mindre verklighetsfrånvänt för det.
Det är kanske inget höjdarliv att gå till jobbet med en känsla av tvång varje dag, och vänta på pension.
Icke desto mindre så vet jag nog nästan ingen (jo, kanske en eller två personer) som INTE känner så, mer eller mindre. Så det finns rätt många att tycka synd om i så fall.
För sanningen är ju den att de flesta faktiskt inte har samma valmöjligheter som Isabella Löwengrip har haft. Jag tvivlar inte en sekund på att hon har jobbat hårt för det hon har idag, men jag kan ändå inte skaka av mig bilden av att debattinlägget skrevs över en latte, med ett käckt leende medan håret tvinnades mellan fingrarna. Lite sådär
"Bara man alltid jobbar med det som är KUUUUUUL, och byter jobb när det inte är KUUUUUUL längre, då blir allting bra, och då kommer alla vilja jobba tills de är hundrafemtio år gamla, för det vill ju JAG".
Och om bilden som trycks ut till unga människor via t.ex. Blondinbella, Kissie och andra unga livsstilsbloggare är att livet går ut på att allting ska vara roligt hela tiden, då förstår jag att det kan bli lite krisigt, att folk kan känna sig misslyckade och inte särskilt självförverkligade när de plötsligt finner sig stående med bajs upp till armbågarna på ett äldreboende i Enskede, bakom disken på McDonalds i Sundsvall eller bakom skrivbordet på ett helt vanligt, grått och oglamoröst kontor i Linköping. För att det var de enda jobb som gick att få, trots hundra ansökningar.
Och positivt tänkande i all ära, man SKA söka sig vidare om man inte är nöjd och de flesta kan nog göra många saker annorlunda, men hur realistiskt är det att tro att det bara är att byta jobb när det inte finns jobb att få och när inte alla söta tjugoåringar kan göra det som är KUUUUUUL, d.v.s. tjäna miljoner på att blogga om spontanresor till Alperna, lyxkryssningar i Florida och vilka skönhetsoperationer som är bäst?
I framtiden kommer inställningen heller inte vara att man ska jobba 9-5.
Istället kommer ens jobb allt mer bli ens livsstil. Det finns ingen
tidsgräns för när arbetet ska pågå.
Jag skulle vilja se det vårdbiträde, den verkstadsarbetare eller den förskollärare som ser sitt jobb som en livsstil, och någon får gärna förklara för mig hur den tidsgränslösa verksamheten skulle se ut.
Någon får också gärna försöka övertyga mig om att det finns tillräckligt många som i hjärtat känner att t.ex. hamburgerstekning på McDonalds är livsstilen som de vill välja. Tillräckligt många för att vi ska kunna äta hamburgare när vi känner för det.
I Isabella Löwengrips värld kan jag förstå att det kan kännas som en självklarhet att jobba till 75 eller varför inte 150 år, men utanför den bubblan är verkligheten inte riktigt lika självklar, homogen eller enkel. Å andra sidan, den insikten ska man väl inte heller vänta sig av en tjugoåring.
dag 33 - #blogg100