Lyckobloggande eller inte?

Det har (återigen) diskuterats en del i bloggvärlden om vad som skrivs, vad som inte skrivs och vad som är okej att skriva.
Folk stör sig på "lyckbloggare", såna vars liv verkar vara en enda räkmacka kantad av Gucci, Louis Vuitton, ändlös kärlek och passion, god mat, fantastiskt umgänge med lika fantastiska vänner, och så naturligtvis ofattbart välartade barn som alltid bara är en njutning och glädje, aldrig jobbiga på något vis.

Går det att göra "rätt"?

Men lustigt nog stör sig folk också på de som beskriver en annan verklighet, den där man bara vill gråta för att man inte sovit ordentligt på en vecka, den där Gucci och Louis Vuitton enbart finns i andra solsystem och den där man inte umgåtts med sina vänner på en månad för att man helt enkelt inte har orkat eftersom det varit pissigt på jobbet och man som sagt inte fått sova ordentligt.

Summa summarum, allt på nätet stör folk, och den perfekta blandningen går kanske aldrig att uppnå. Men å andra sidan finns ju heller inget tvång att läsa det folk faktiskt väljer att skriva. Irriterar man sig på någons beskrivningar av sitt liv så är det ju också fritt att klicka sig vidare, oavsett om det är på Facebook, Twitter eller i någons blogg.

Personligen blir jag kräkless på att läsa enbart gullegull och fluff, men lika kräkless av att bara läsa elände. Jag vill se människor, riktiga människor, som har det bra OCH dåligt, precis som jag. Det är ju inte ens nåt märkligt med det, jag förstår inte riktigt varför det ska vara en "grej"...



Andra som skrivit om ungefär detta (både nytt och gammalt):
Linna - Alex Schulman och lyckokravet
Katta Kvack - Ska även bloggarna förpassas till landet mellanmjölk
Mirijam - Försvarstal utan anledning
A.M.O - Ingen Mia Skäringer direkt
Svenska Dagbladet plockar upp grejen om att näthat inte är bra, men att nätkärlek inte heller alltid är det.