Känslan...

...när 10 dagars huvudvärk släpper efter en fullkomligt vidrigt ond massage av nacke/axlar.
Tårarna sprutade, det snurrade som en karusell i huvudet och jävlar så ont det gjorde, men oj vad skönt det är nu efteråt!

Jag måste verkligen bli bättre på att göra stretch- och rörelseövningar (och komma igång med gymträningen igen), jag VET ju att det blir så här annars. Nu kan jag iofs skylla på dålig arbetsställning när jag suttit i skolan och jobbat, men hade jag skött träningen så skulle det nog inte ha blivit så här illa.
Nåväl, Apoteket jublar nog, mängderna värktabletter jag ätit är nog tillräckligt för att säkra 3-4 helårsanställningar där...

Vi firar förresten Fars dag med tioåringens egengjorda tårta. Det börjar bli lite ordning på de korta människorna i huset när de fixar såna grejer :-)

Åsså hämtade jag paket idag.
Jag var ute på stan förra helgen och provade vinterskor. Mina gamla kängor är stenhårda och kalla så jag behövde hitta nya, men utbudet i butikerna var minst sagt magert så till slut chansade jag och beställde ett par Ecco-kängor från Brandos.

Jag var pessimistiskt skeptisk och helt inställd på att få skicka tillbaka dem, för hur ofta lyckas man beställa skor som både har rätt storlek OCH är bekväma? Men pessimisten fick ge sig, för jösses vad sköna de är!

Hemma igen!

Jag sladdade in här hemma vid 23-tiden på torsdag kväll, återigen en av nackdelarna med att bo i en avkrok... och igår var jag i skolan med dottern. Det är helt otroligt vad mycket bättre hon mår nu! Hon protesterade visserligen lite, men vi tog oss till skolan i tid och hon var med på alla lektioner hela förmiddagen trots att hon hade huvudvärk.
"Jaha, är nästa lektion bara en timme? Jamen det orkar jag!"

Viljan är tillbaka, lusten att vara i skolan. Fattar ni vilken lättnad det är? Och fastän det är långtifrån över så är det en seger. Det kommer att komma jobbiga bakslag och det kommer dröja länge innan allt är som vanligt igen. Om det nånsin blir "som vanligt" igen, det vet man förstås inte.

Men just NU är det i alla fall så mycket bättre, och jag är SÅ trött! Igår somnade jag sittande vid datorn på eftermiddagen, var tvungen att lägga mig en stund och sov två timmar. Jahaja, då blir det lite svårt att somna på kvällen, tänkte jag. Tills jag somnade vid 21.30-tiden, haha.

Jag antar att det är en konsekvens av all stress, nu går det bättre och då reagerar kroppen. Det känns som att jag hade kunnat sova en vecka och bara vakna nångång ibland för att ta en huvudvärkstablett.

Jag har sällan uppskattat helg så mycket som jag gör nu.

På kurs med Kurt

När man bor i en avkrok och ska till en annan så tar det en stund att resa...men lite flyg och tåg senare är jag i alla fall nu i Karlstad för ett par dagars kurs.
Det var sjukt jobbigt att åka hemifrån och släppa kontrollen över allt som händer med dottern, men väldigt nyttigt och välgörande. Och det gick dessutom jättebra därhemma idag, såklart, så nu är jag lugn igen.

Karlstad har bjudit på mulet och regn idag, men på eftermiddagen fick vi pyttelite solsken. Jag är trött och sliten, har varit uppe sedan 4 i morse, men snart är det middag och sedan kväll.

Karlstadfolk ser förresten ut som Kirunafolk, det var en intressant observation under dagen. Jag har tyckt mig se bekanta ansikten överallt, det har jag inte varit med om i någon annan stad.

Kampen för att överlista...

...leverpastejförpackningen (utan kniv, hammare, spett, slägga och sanering) fortsätter. 

Det tar sig!

En sån där dag som egentligen inte finns...

...en Twilight Zone-dag.

Tioåringen följde med till biblioteket OCH på café, det gick jättebra. Ett par timmar senare följde hon med för att hämta maken från jobbet, efter det gick vi och köpte godis. Två gånger utanför huset på en dag, det är inte ofta det händer för tillfället.

När vi kom hem började ena åttaåringen att diska medan den andra städade vardagsrummet. Jag satt i köket och såg ut som en fågelholk.

Alla är dessutom på glatt humör och strax ska vi äta  god middag. 

Jag räknar därmed kallt med att huset strax blir invaderat av dinosaurier eller träffat av en meteorit. NÅT obra måste ju hända, eller hur?

Edit: Ytterligare en timme senare har den diskande åttaåringen även diskat efter middagen. Ja, vi har diskmaskin. Nej, hon ville inte använda den.

Värsta puman! Eller leoparden. Whatever.

Veckan slutade på allra bästa tänkbara sätt efter några fartgupp som t.ex. världskrig på morgonen och en ganska trött mamma som bröt ihop framför fröken som frågade hur det går...

Men dottern gick på tre lektioner OCH hon gick dessutom ut på rasten med sina kompisar.
Jag satt som på nålar hela rasten och var så chockad över det hela att jag typ tappade känseln i benen samtidigt som jag behövde gå på toa men inte vågade för då skulle jag behöva passera kapprummet och tänk om hon inte har gått ut utan sitter där och mår jättedåligt osv osv.

Efter skolan åkte vi till Coop igen, och där strövade vi runt i en timme (!), helt på hennes initiativ. Det var så surrealistiskt och konstigt och härligt att det är svårt att beskriva. Det var som att hon var tillbaka igen. Och genast blir det lite lättare att ta motgångarna och bakslagen.

Sedan kom vi hem, glada och nöjda, och jag tog genast ett skutt ner i mitt nya favvoplagg. Jag måste nog kolla med Vic vad hon har för åsikt om denna... :-)

Knöliga hjärtan

I en påse potatis låg dessa. Knallröda, knöliga potatishjärtan.

Idag känns mitt hjärta också lite knöligt. Dottern fick släpas till skolan två gånger (på morgonen och efter lunch) under krigsliknande former. 

Herregud vad många gånger jag hann tänka att nu är det kört på riktigt, det KAN inte vara rimligt att det ska vara så här jobbigt och hemskt. Och det måste göra skada. 

Men jag bet ihop och gjorde det, och på eftermiddagen hade jag en liten tjej som inte bara följde med på Ica OCH Coop för att hämta ut paket, utan dessutom ville gå runt på Coop och kolla lite, på strålande humör.

Det är ett par månader sedan hon följt med till en affär senast, hon har inte orkat, inte velat, och nu var hon nästan som förr. 

Man kastas som sagt mellan högt och lågt...och imorrn är det dags igen.