I en påse potatis låg dessa. Knallröda, knöliga potatishjärtan.
Idag känns mitt hjärta också lite knöligt. Dottern fick släpas till skolan två gånger (på morgonen och efter lunch) under krigsliknande former.
Herregud vad många gånger jag hann tänka att nu är det kört på riktigt, det KAN inte vara rimligt att det ska vara så här jobbigt och hemskt. Och det måste göra skada.
Men jag bet ihop och gjorde det, och på eftermiddagen hade jag en liten tjej som inte bara följde med på Ica OCH Coop för att hämta ut paket, utan dessutom ville gå runt på Coop och kolla lite, på strålande humör.
Det är ett par månader sedan hon följt med till en affär senast, hon har inte orkat, inte velat, och nu var hon nästan som förr.
Man kastas som sagt mellan högt och lågt...och imorrn är det dags igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar