18 oktober 2014

När livet kommer emellan...

Det blev sådär igen att bloggen fick sorteras bort ett tag. Den där förkylningen jag skrev om sist, den krävde sitt offer, fast på ett lite oväntat sätt...
Tioåringen, som haft lite problem att äta sedan januari då hon satte i halsen och blev rädd för att svälja mat, tappade matlusten i samband med förkylningen, och antagligen var det väl hela årets energiunderskott som till slut blev för mycket, för hon typ slutade äta. Orkade inte. Mådde illa. Och illamående boostar ju inte direkt aptiten som ni vet.

För att göra en lång historia kort så var hon hemma från skolan i fyra (!) veckor för hon mådde så illa hela tiden och var totalt kraftlös. De första två veckorna gick åt till att försöka få i henne näring, och så småningom började krafterna återvända lite, lite. Men en uttröttad kropp och en uttröttad hjärna orkar inte kämpa emot hjärnspöken och oro, så istället började vi se tendenser till ångest hos henne.

Efter ett besök på BUP i måndags har vi nu kämpat hela veckan med att tvinga henne till skolan och klara någon lektion varje dag, för att bryta mönstret och lämna trygghetszonen här hemma.
Och vilket jobb hon har gjort, mitt lillhjärta. Hon har trotsat panik och oro och illamående som en mästare och nu blir det långsamt bättre. En dag i taget. Små steg.

Själv är man förstås helt utmattad. Jag har följt med henne till skolan varje morgon, suttit där och jobbat på distans (tack Gud för internet) och sedan varit på kontoret på eftermiddagarna. Kastats mellan hopp och förtvivlan och varit så trött som jag kanske aldrig varit förr (inte sedan tvillingarnas kolikperiod i alla fall).

Sånt här pratade de aldrig om på BVC. Tänk att man kunde påverkas till att känna att AMNING av alla jävla saker var så fruktansvärt viktigt och avgörande och livsdefinierande, men man hade ingen horisont som var längre än näsan (eller brösten).  Det är provocerande.

Hej igen alla fall, om någon är kvar.

10 kommentarer:

  1. Hej igen! Ja, verkligt provocerande att amning är det enda viktiga. Känner fortfarande så. Skönt att höra att det är på rätt väg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man ska väl vara tacksam över att ständigt få nya perspektiv, men jag vet inte...

      Radera
  2. Jag är här! Vilket skit ni går igenom. Man dör ju en smula när barnen inte mår bra. Fast kanske tur att de inte berättade sånt på BVC? Då hade man liksom reklamerat på en gång. Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen eller hur? Man hade fan ingen aning om hur hemskt det kan vara.

      Radera
  3. Vilken kämpe ändå, att hon kom igen! Och ni vuxna med, för den delen. Hu, måste kännas maktlöst att inte kunna hjälpa så snabbt som man vill.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, man känner sig galet maktlös. Jag är en problemlösare, jag vill hitta vägar, rutor, mönster, yada yada, tills man ser dörren på andra sidan och kan gå ut ur labyrinten. Och nu går inte det, nu är det... nåt helt annat. Det är konstigt och ovant, men det löser sig alltid.

      Radera
  4. Jag är kvar. =)

    Vilket skit ni går igenom. Hoppas det ordnar till sig snart!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å vad roligt att några är kvar! Och ja, det är skit. Typ diarréskit om man ska jämföra...

      Radera
  5. Hej du! Om du tar paus i skrivandet så har jag dessutom tagit en megapaus i att läsa fina bloggar. Men nu är jag här igen. Ont i hjärtat får man, barn ska vara rosiga o glada o vilja gå till skolan. Vilken liten kämpe ni har, det kommer att gå bra men man önskar att barnen inte behövde lära dig så tidigt att livet kan vara kämpigt ibland. Vi hade en liten ledsen flicka förra året, innan vi förstod vad det var som var fel. Vi hann med 2 läkarbesök innan vi insåg att det handlade om annat än ngt fysiskt fel. Jo man kan må fysiskt dåligt om man utsätts för långvarig stress. Att gå i skolans värsta klass sedan urminnes tider sätter spår efter några år. Nu har hon bytt klass/skola o mår bra. Jag önskar din flicka också snart får må riktigt bra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Pia! Man känner sig så ensam också, och även om man som du säger önskar att alla barn ska vara glada jämt, så känns det skönt att höra att fler har haft det bökigt och att det faktiskt löser sig till slut!

      Radera