21 oktober 2014

Ett steg framåt och fjorton bak...

Det är ju alldeles självklart att den stora höstförkylningen #2 ska drabba familjen just när vi börjat få dottern till skolan igen. Jag har legat däckad i helgen, så även hon, och hon har inte kunnat ta sig till skolan ännu den här veckan.

Igår kändes det avgrundsmörkt, som att allt hårt jobb var helt bortkastat. Idag känns det bättre.
Det måste ju få finnas gränser, tänker jag.
Okej att vi måste tvinga henne till skolan för att ta död på hjärnspökena, men det är ju faktiskt okej att vara sjuk ibland också. Det vanliga livet måste också få ta plats i allt detta.
Men det var jobbigt, jag kände mig totalt misslyckad.

Men så blev det kväll och jag skulle spela bowlingmatch, vilket jag gjorde, och vi vann! Hurra!
Det var en timmes total urblåsning av huvudet, så som bowling är för mig när den är som allra bäst. Totalt fokus här och nu, allt annat bara försvinner. Och DET var nog mer värdefullt än att vinna, fast vinsten känns också helt okej :-P
Förkylningen känns däremot inte särskilt okej. Det finns kanske en poäng i att inte träna när man är sjuk...

Sedan började den här dagen med ett tretimmarsmöte från vilket jag nu ska sammanställa anteckningar. Livet på en pinne, så glamoröst och glassigt...


4 kommentarer:

  1. Åh, jag önskar att jag kunde bowla också, det är ju så himla kul! Tyvärr får min handled för sig att vilja typ trilla av i flera dar om jag ger mig på minsta match, så jag får mer tråna.

    Krya på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är verkligen en rolig sport. Som man hatar ibland :-P
      Och herregud vad svårt det blev att bowla när man fick någon som började tala om för en hur man EGENTLIGEN ska göra. Det är mycket enklare att after work-bowla med en öl i vänsterhanden ;-)

      Radera
  2. Tänk på att det kanske ändå är OK att skynda långsamt. Det tog tid för henne att bli sjuk, det behöver även ta tid för henne att bli frisk. Tänker på er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet, jag försöker påminna mig om det. Men så tar det ett stort steg framåt och så blir man uppspelt och hoppfull och då är det så himla svårt att bromsa förhoppningar och förväntningar. På det viset har man väl en och annan hjärnskada själv också, antar jag...

      Radera