Och så lite ologik mitt i alltihopa

En del kanske minns att 40-årsdagen häromsistens föregicks av en viss... vånda. Främst var det ju det där att förti låter så OHYGGLIGT mycket mer än trettinio. Det var lite samma fenomen när jag fyllde trettisex, minns jag. Det kändes som att jag hellre skulle vara femtitre, ni hör ju hur mycket värre det låter med trettisex?
Fast nu hör inte jag heller det längre, förti-bruset har stört ut allt sånt.

Nåväl, dagens bekymmer är att jag inte riktigt mentalt kan hantera att mina småttingar börjar i tvåan nästa vecka. Stortjejen börjar fyran, inga konstigheter med det. Men tvåan?

Jag förstår verkligen inte min egen ologik. Men den är i alla fall inkonsekvent, det ni!