Reaktionerna blev som väntade. Ena sidan hakar upp sig på att flera av imamerna inte är "riktiga" imamer utan lekmannaimamer och att deras råd inte på något vis speglar islam som det EGENTLIGEN är. På en annan sida gnuggar man händerna och säger "där ser ni, vad var det vi sa". Precis som väntat, som sagt.
Nånstans i mitten sitter jag och säger: Spelar det någon roll om dessa personer var "riktiga" imamer eller inte?
Det är självklart inte okej att ljuga, och Uppdrag Granskning har rätt låg trovärdighet i min bok sedan länge, men de kvinnor som de facto söker hjälp i sin moské i såna frågor som UG tog upp möter ju faktiskt någon som agerar som företrädare för moskén, oavsett om personen är utbildad eller inte, klok eller inte.
Cherin Awad skriver i ett blogginlägg: "Det spelar roll för oss, om du som utomstående får bilden av att dessa mäns åsikter, som de framställdes i Uppdrag granskning är en del av islam"
De ÄR ju en del av islam! På samma sätt som pedofilpräster är en del av katolicismen o.s.v. De är inte hela islam, de är mest troligt inte ens en representation av vad majoriteten av muslimerna tycker och tänker, men så länge dessa människor agerar som företrädare för t.ex. en moské så ÄR de en del av islam. Hur man kan se det på något annat sätt är helt obegripligt för mig.
Men jag förstår problemet med diskussionen. Man måste ta avstånd och säga att detta fåtal personer inte representerar islam, annars spelar man t.ex. SD rätt i händerna eftersom det då tolkas som att man erkänner att islam är en kvinnoförtryckande religion som uppmuntrar våld och månggifte.
Å andra sidan hamnar man då i läget att man totalt felfokuserar och börjar peta i saker så som huruvida en imam som uttalat sig verkligen ÄR imam eller om han bara låtsas vara det, istället för att se själva sakfrågan: Hur AGERAR man inom religionen? Hur bemöts människor? Hur VILL man att människor ska bemötas och vad gör man för att nå dit?
Detta är såklart inte ett problem som är isolerat till islam, det gäller ALLA religioner, och jag skulle gärna se ett liknande program där man ställer samma frågor till företrädare för katolska kyrkan, Livets Ord, judiska församlingar m.fl. Jag tror nämligen att man (sorgligt nog) skulle kunna få liknande (odemokratiska/ojämställda) svar från många olika håll där man i någon kyrkas namn tar på sig rollen att ge råd och stöd till människor som söker den hjälpen.
I slutändan kan man inte (och ska inte) hindra människor från att tro på det de vill tro på, oavsett om det är Gud, Allah eller det flygande spaghettimonstret. Däremot bör det kanske ifrågasättas huruvida trossamfund ska kunna få statsbidrag för sin verksamhet?
Mer i ämnet:
SST - Nämnden för statligt stöd till trossamfund
Uppdrag Granskning
DN - Dubbelmoralen i moskén
Agha Yahya Khan: Imamerna i Uppdrag Granskning följer inte islam
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar