23 januari 2011

Orion och jag...

När jag var mindre var jag nördigt intresserad av astronomi och ohyggligt fascinerad av stjärnbilder. På samma sätt som jag kan nördstirra på vackra kartor hur länge som helst, kunde jag låna böcker och stirra på stjärnkartor för att lära mig stjärnbilder och deras inbördes förhållande för att sedan gå ut och försöka hitta stjärnbilderna "live".

En av mina favvisar på stjärnhimlen har alltid varit Orion, jägaren som enligt den grekiska mytologin var så stark att ingen kunde döda honom, men som till slut besegrades av en liten skorpion som stack honom i foten.

Orion syns bara på vinterhalvåret, jag brukar vänta in honom i november (ja, lite av nördigheten hänger kvar) och tittar gärna på honom så fort jag har möjlighet. Det fascinerar mig att veta att hans axlar utgörs av stjärnor som för oss ser ut som små prickar men som egentligen är riktiga jättar, i vissa fall miljarder gånger större än vår egen sol.

Så... varför skriver jag på nördiska idag? Jo, för att igår, den 22 januari 2011, var första gången den här vintern som jag tog mig tid att titta på stjärnhimlen och också första gången den här vintern som jag såg Orion.
Det får mig att inse att jag behöver varva ner. Jag vet bara inte riktigt hur...


Tillägg: När jag var liten tyckte jag det var skitläskigt att titta upp på stjärnorna. Jag fick svindel och tror jag kände det som att hela stjärnhimlen skulle ramla ner på mig. Jag har än i denna dag aldrig tittat i ett teleskop, trots att jag alltid har velat ha ett. Jag tror jag skulle då samma känsla av läskig svindel om jag kom för "nära" stjärnorna eller månen...
Trots mitt nörderi kan jag också erkänna att jag aldrig har fattat vilken stjärna som är Polstjärnan... (avdelningen "erkännanden jag aldrig hade tänkt göra")

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar