The hills are alive...with the sound of benbrott

Den hysteriska utförsåkningsföljetongen fortsätter. Kort resumé:

En dag vaknar den snart medelålders kvinnan och inser att hon är på väg att kasta bort sitt liv, ty hon har aldrig åkt slalom trots att hon bor nära Nordpolen.
Hon använder sin äldsta dotter som alibi för att kunna ge sig in i utförsåkningens dramatiska värld och planerar att sätta dottern i skidskola (mest för att själv lära sig åka, för hon inser att barnet kommer fatta det där direkt).
När vi lämnade henne senast googlade hon nästan maniskt för att hitta den perfekta utrustningen till det perfekta priset (d.v.s. gratis)... Ska hon finna det hon söker?


Sådärja, tillbaka i nutid. Meet my new friends:

Idag flyttar de hem till mig tillsammans med utrustning för ytterligare fyra personer. Jepp, det som från början var ett "äldsta dottern ska gå skidskola, nån av oss vuxna bör nog kunna åka med henne"-projekt, blev ett "tjolahoppsan hejsan, vore det inte mycket roligare om HELA familjen kan åka skidor?"-projekt.

Så nu ser jag framför mig hur vi blir som familjen von Trapp fast med skidor istället för sång, och vinter nästan året om istället för vackra gröna kullar. Vi kommer kasta oss nedför backarna med stil och grace och alla kommer att le hela tiden och ingen kommer att frysa eller ramla eller göra sig illa och det kommer vara så treeeeeeevligt. Och sedan dricker vi varm choklad.

Nämnde jag förresten att jag fortfarande aldrig har stått på slalomskidor? ;-)