Run to the hills

Häromnatten drömde jag att jag sprang. Jättemycket.

Jag har ju nån slags hemlig dröm om att kunna springa, jag inbillar mig att det skulle vara rätt härligt att känna vinden mot kinden och liksom flyga fram genom terrängen utan att det trasiga knät skulle sätta stopp.
I verkligheten vet jag ju att mitt ytterst oglamorösa försök till lufsande en gång per år (för att testa, det KAN ju ha vuxit ut nytt typ..skelett i benet eller nåt) inte är i närheten av att vara varken "härligt" eller flygande. Men hur som helst, i fantasin ser det ut så. Och i drömmen häromnatten.

Jag skulle någonstans, och kom på att det ju skulle gå fortare att ta sig dit om jag sprang. Så jag sprang, och det var sådär härligt vindigt och flygande och det gjorde inte ont och jag blev lagom trött och det var bara underbart. Och jag kom fram jättefort.

Så jag kom på att jag ville springa mer, och plötsligt var jag förflyttad till en tävling. 20 km i fjällterräng tydligen. Inga problem. Vinden mot kinden och lätta steg, och plötsligt hade jag sprungit en mil och det var dags för paus vid en fjällstuga. Det var lite störigt att behöva ta paus, men det verkade ingå i tävlingen, så jag gjorde det.

Vid den där fjällstugan träffade jag två av mina kompisar. De var också med i tävlingen men var SÅ jävla gnälliga. Det var jobbigt, yada yada, inget funkade, en mil TILL? Aldriiiiiig osv. (till saken hör att en av dem är en friskus IRL, hon kan springa på riktigt, hihi).
Det hela slutade med att de var så gnälliga och störiga att jag inte kunde fullfölja loppet, jag hann inte iväg i tid till nästa start för att de uppehöll mig hela tiden. Det var galet knäckande, jag ville verkligen springa en mil till.

Sedan vaknade jag. Det är ett under att jag inte hade träningsvärk. Inte hade jag gått ner i vikt heller eller fått några muskler. Värdelös dröm... :-P

Nån som vill drömtyda lite? ;-)

Än slank hon hiiiit, och än slank hon diiiit

...och plötsligt så var hon på kontoret för eftermiddagsskiftet. "Evil plans"-mappen är såklart också med, den innehåller ju nyckeln till mitt världsherravälde.

Hej från kontorsfilialen...

...på skolan igen, där jag som vanligt sitter och jobbar på förmiddagarna.

Jag hade just ett kort möte med rektorn om att göra en handlingsplan för dottern. Det var ett oväntat bra möte, väldigt positivt. Eftersom dottern nu är i skolan 60-70% av tiden (hurra!) så trodde han inte att det skulle bli några problem att göra en sådan åtgärds/handlingsplan.

Jag är lite chockad över den senaste veckans snabba framsteg, det går väldigt mycket bättre nu och en del av mig väntar bara på att det ska krascha igen samtidigt som jag jublar över att allt känns mycket lättare och bättre.

Och som jag konstaterade i helgen, nu kommer reaktionen på all galen stress som har varit (och fortfarande är, om än bättre). För nu kommer paniken över att inte räcka till.

Jag är inte här och nu, hela tiden någon annanstans. Räcker inte till på jobbet, inte hemma, inte nånstans. Allt blir bara halvdant gjort, känns det som. Fast jag vet att det inte ÄR så.

I morse stod jag i duschen, tvättade håret och medan jag sköljde ur schampoot fick jag fundera ordentligt på om jag hade tvättat håret eller inte.
Jag önskar att hjärnan kunde chilla lite så att jag kan vara i nuet en stund, inte bara på språng mentalt hela tiden.

Hjärnsemester, det är det jag behöver.

Känslan...

...när 10 dagars huvudvärk släpper efter en fullkomligt vidrigt ond massage av nacke/axlar.
Tårarna sprutade, det snurrade som en karusell i huvudet och jävlar så ont det gjorde, men oj vad skönt det är nu efteråt!

Jag måste verkligen bli bättre på att göra stretch- och rörelseövningar (och komma igång med gymträningen igen), jag VET ju att det blir så här annars. Nu kan jag iofs skylla på dålig arbetsställning när jag suttit i skolan och jobbat, men hade jag skött träningen så skulle det nog inte ha blivit så här illa.
Nåväl, Apoteket jublar nog, mängderna värktabletter jag ätit är nog tillräckligt för att säkra 3-4 helårsanställningar där...

Vi firar förresten Fars dag med tioåringens egengjorda tårta. Det börjar bli lite ordning på de korta människorna i huset när de fixar såna grejer :-)

Åsså hämtade jag paket idag.
Jag var ute på stan förra helgen och provade vinterskor. Mina gamla kängor är stenhårda och kalla så jag behövde hitta nya, men utbudet i butikerna var minst sagt magert så till slut chansade jag och beställde ett par Ecco-kängor från Brandos.

Jag var pessimistiskt skeptisk och helt inställd på att få skicka tillbaka dem, för hur ofta lyckas man beställa skor som både har rätt storlek OCH är bekväma? Men pessimisten fick ge sig, för jösses vad sköna de är!

Hemma igen!

Jag sladdade in här hemma vid 23-tiden på torsdag kväll, återigen en av nackdelarna med att bo i en avkrok... och igår var jag i skolan med dottern. Det är helt otroligt vad mycket bättre hon mår nu! Hon protesterade visserligen lite, men vi tog oss till skolan i tid och hon var med på alla lektioner hela förmiddagen trots att hon hade huvudvärk.
"Jaha, är nästa lektion bara en timme? Jamen det orkar jag!"

Viljan är tillbaka, lusten att vara i skolan. Fattar ni vilken lättnad det är? Och fastän det är långtifrån över så är det en seger. Det kommer att komma jobbiga bakslag och det kommer dröja länge innan allt är som vanligt igen. Om det nånsin blir "som vanligt" igen, det vet man förstås inte.

Men just NU är det i alla fall så mycket bättre, och jag är SÅ trött! Igår somnade jag sittande vid datorn på eftermiddagen, var tvungen att lägga mig en stund och sov två timmar. Jahaja, då blir det lite svårt att somna på kvällen, tänkte jag. Tills jag somnade vid 21.30-tiden, haha.

Jag antar att det är en konsekvens av all stress, nu går det bättre och då reagerar kroppen. Det känns som att jag hade kunnat sova en vecka och bara vakna nångång ibland för att ta en huvudvärkstablett.

Jag har sällan uppskattat helg så mycket som jag gör nu.

På kurs med Kurt

När man bor i en avkrok och ska till en annan så tar det en stund att resa...men lite flyg och tåg senare är jag i alla fall nu i Karlstad för ett par dagars kurs.
Det var sjukt jobbigt att åka hemifrån och släppa kontrollen över allt som händer med dottern, men väldigt nyttigt och välgörande. Och det gick dessutom jättebra därhemma idag, såklart, så nu är jag lugn igen.

Karlstad har bjudit på mulet och regn idag, men på eftermiddagen fick vi pyttelite solsken. Jag är trött och sliten, har varit uppe sedan 4 i morse, men snart är det middag och sedan kväll.

Karlstadfolk ser förresten ut som Kirunafolk, det var en intressant observation under dagen. Jag har tyckt mig se bekanta ansikten överallt, det har jag inte varit med om i någon annan stad.

Kampen för att överlista...

...leverpastejförpackningen (utan kniv, hammare, spett, slägga och sanering) fortsätter. 

Det tar sig!