Att tycka om sig själv

Det är stressande att växa upp och lära sig att smalt är bra, smalt är fint och smalt är det som killarna gillar. Det är nedbrytande att avsky sin egen kropp för att den inte är smal och avsky sig själv för att man inte kan låta bli att bry sig om vad andra tycker. Och det är förvirrande att långt senare inse att allt det där var helt fel.
Smalt är fint, men allt det andra är OCKSÅ fint, och killarna, de gillar inte alls bara smalt. De gillar ju… mig. Men varför? Jag är ju tjock! Ser de inte det? Jo, de ser det, men de bryr sig inte. För de gillar MIG. Och jag är inte bara min vikt.

Linda-Marie Nilsson la ut en bikinibild på sig själv på Facebook. Inget man inte ser ungefär varje dag. Men den här bilden fick enorma reaktioner, för hon ser inte ut som man ”ska”, som en Barbiedocka utan mer som en 50-talsfilmstjärna, en kurvig pinuppa.

Och okej, historien hade väl kunnat sluta där, bikinibilder är ju som sagt inget unikt på Facebook. Men Linda-Marie gjorde något som uppenbarligen är helt otänkbart och oerhört provocerande; hon bad inte om ursäkt för sin kropp.
Hon sa ”kan alla med platta magar lägga upp sina strandbilder, så kan jag också det!”, och vips så tolkades det som att hon uppmuntrade till ohälsosamt leverne, att hon nästan missionerade om de enorma fördelarna med att vara tjock.
Allvarligt talat, ibland blir jag jävligt bekymrad över intelligensnivån på folk i det här landet...

Det är förvirrande att inse att det inte är vikten som spelar roll. För det är inte särskilt provocerande att vara tjockare än normen. Det är knappt ens provocerande att vara mycket tjockare än normen.
Det som däremot ÄR provocerande är att inte skämmas och be om ursäkt för det, att inte skamset böja på huvudet och säga ”ja, jo, jag går ju på diet” medan man hetstuggar på selleristjälkar, att säga ”jag gillar mina former”, att visa sig i bikini, att visa sig överhuvudtaget utan att be om ursäkt för sig själv och sin storlek eller form.
Och för att vara totalt övertydlig, eftersom det verkar vara komplicerat för en del: Att jag gillar mig själv och min kropp betyder inte per automatik att jag inte vill gå ner i vikt. Det betyder inte heller att jag tycker att alla andra ska vara tjocka. Det betyder faktiskt bara att JAG tycker om MIG. Inget mer. Inget konstigare än så.

Jag gick omkring i massor av år och tänkte att om jag bara går ner i vikt så kommer jag att bli attraktiv. I själva verket var det så att när jag insåg att jag ÄR attraktiv precis som jag är, så började jag gå ner i vikt.

Jag pratade med en vän om detta nyss, och hon kom fram till att hon faktiskt aldrig fått en negativ kommentar om sin kropp av en man. Däremot många av kvinnor som direkt eller indirekt antytt att hon inte borde vara nöjd. Jag kunde bara hålla med, jag har ungefär samma upplevelse.
Och så sammanfattade hon det hela i en mening: ”Varför har jag trott att män inte gillade min kropp?? Hur gick det till?”

Det retar mig att det tog drygt 35 år att förstå att det inte är nåt fel på min kropp, att verkligen förstå att det faktiskt mest bara är jag själv som inte gillar den.
Och det gör ju såklart att man undrar över det där ”idealet” som vi verkar tro att killarna vill ha. Uppenbarligen stämmer ju inte det heller. De kanske är lika lurade som vi, så att de tror att det är idealet de ”ska” vilja ha trots att det finns så mycket annat som också är bra.

Så i slutändan tror vi att vi måste försöka se ut så som de tror att de vill att vi ska se ut. När det hela så enkelt hade kunnat lösas med att alla helt enkelt ser ut som de ser ut och dessutom tycker hyfsat mycket om sig själva. För man blir mer attraktiv när man tycker om sig själv.
Förstår ni vad världen hade kryllat av attraktiva människor om det var så? Istället för som det är nu när så många går omkring och hela tiden försöker vara som någon annan, vara ”rätt”, och bara mår dåligt av det.

För visst har vi hamnat fel någonstans när det är provocerande att tycka om sig själv, oavsett hur man ser ut?

Skulle du våga klappa en Dinosaurius Rex?

Vi hade en dinosauriediskussion här hemma idag. En av sexåringarna sa att hon skulle våga klappa en Dinosaurius Rex om hon träffade en. Jag sa att jag nog aldrig hade vågat göra det. Hon konstaterade att hon är himla cool som skulle våga.
Sånt går ju såklart inte obemärkt förbi en åttaårig hemmapolis, så plötsligt hördes ett vrål: "DET SKULLE DU INTE ALLS!!!" Sedan utspelade sig följande konversation:
Sexåring: Det skulle jag vi-hi-hisst!
Åttaåring: NÄ FÖR DET SKULLE DU INTE!
Sexåring: JOHO!
Åttaåring: Bevisa det då!! (man hörde hur det hängde ett haHA! i luften)
Sexåring: MEN DET KAN JAG JU INTE, för det finns ju inga dinosaurier längre!
Åttaåring: Men bygg en tidsmaskin då! Och åk tillbaka i tiden och bevisa att du vågar!
Sexåring: Mäh. JAG ÄR JU INGEN VETENSKAPSMAN!

Sedan kom diskussionen av sig pga att kidsen vräkte i sig amerikanska pannkakor och bacon. Det var tydligen den godaste mat jag någonsin har lagat :-)

Snart bara en vecka kvar

Den envisa förkylningen ger sig inte. Jag hostar och hostar och hostar och hostar... och tappar rösten ungefär varannan dag. Det är jobbigt att känna sig sjuk och orkeslös.

Det har i alla fall varit aktiva dagar den här veckan, med bad, geocaching och ett besök hos ortoptisten i Gällivare. Lisa skelade när hon var bebis, så vi har gått på kontroller regelbundet sedan dess. Nu måste vi åka till Gällivare för dessa kontroller. Gällivare... 12 mil bort. Och den här gången tog kontrollen hela fem minuter. Så halva den dag då Kiruna var varmast i landet, tillbringade jag och ett par kids i bilen. Hurra. Not.

Jag och Helena drog iväg på gecachingtur i måndags. Målet var att logga eller åtminstone reka en cache på en något otillgänglig (läs: blöt) plats. Efter lite promenad där vi förmodligen gav lokalbefolkningen ett gott skratt eller två genom att förvirrat irra genom gräs och snubbla på indianskallar, konstaterade vi att vi hade behövt bättre utrustning för att ta oss till cachen. Så vi loggade fyra andra istället, lite här och lite där, bl.a. en på den här bron :-)

Snart bara en vecka kvar av ledigheten. Det känns bitterljuvt, i brist på bättre ord. Jag saknar att vara bland folk, "mitt i smeten". Å andra sidan hade jag kunnat vänja mig vid att vara i totalt lugn också.

Nu vaknar resten av huset... spridda hostningar hörs från olika rum. Dags att starta dagen :-)

Vulgobuske

Sådär i skuggan av diskussionen om kvinnors armhålor och deras hårighet vs hårlöshet, måste jag säga att jag nog aldrig någonsin har reagerat över eller ens noterat en manlig armhåla förrän Kohei Uchimura dök upp i OS-gymnastiken...

Sommarlovet som tog slut

Ledighetsvecka 6 av 8 är nu officiellt inledd. Med snorig näsa, rakbladshosta och en bättre hälft som börjat jobba idag. Och plötsligt känns det som att sommarlovet är slut, trots att det är tre veckor kvar.
Över en natt blev världen höstigare och tankarna på matlådor och barnkläder och hundrastningar smyger sig på.
Och förstås allt det där som man booorde ha gjort under ledigheten men som inte har blivit gjort för att man har gjort annat som man kanske INTE hade behövt göra men som man ändå valde för att det var det man ville göra fast man borde ha gjort det andra och nu får man istället bli lite stressad över att det inte är gjort och så blir det gjort i sista sekunden typ dagen innan man ska börja jobba. Pust.

Det krävdes nästan 5 veckors ledighet för mig att känna mig såpass utvilad att jag inte behöver sova ett par timmar mitt på dagen för att orka vara uppe till midnatt. Och det är inte så att jag har stigit upp kl 6 på morgnarna eller så. Jag har oftast sovit till nångång runt 9, men har ändå behövt sova på dagen för att inte dö av trötthet.
De sista ledighetsveckorna får gå åt till att lägga energi på lager inför hösten, jag tror det kommer att behövas :-)

Att må bra igen

Så var värken över för den här gången. Och det är helg.
Idag har jag sågat ner ett sjukt träd i vår trädgård, tappat telefonen på stortån (aj!), koppeltränat med Nisse och köpt glass med småttorna. Jag hade skavsår i öronen efter glasspromenaden, det är makalöst var sexåringar kan tjattra om allt och inget, hela tiden. :-)

Koppelträningen gick rätt okej. Nisse är en bråttomtyp, han vill se allt hela tiden och drar därför som en TOK i kopplet.
Jag har inte brytt mig om att koppelträna honom särskilt mycket tidigare, det har känts viktigare att lära honom att vara lös på bakgården så att han lär sig ha koll på tomtgränserna. Men nu börjar han bli stor och stark, vilket gör koppelpromenader lite... besvärliga. Så idag envisades jag med att tvärstanna så fort han började dra.
Efter sisådär 20 tvärstopp började han förstå att det där hängde ihop med något han gjorde, så det finns hopp :-)

Mellan dagens alla påhitt har jag även hunnit med några diskussioner på Familjeliv, mot bättre vetande. Forumet där var bättre för några år sedan, nu är det sjukt mycket trolltrådar och knasigheter, så det är svårt att hitta vettiga diskussioner att hoppa in i. 

Och när jag loggade in på mejlen idag hade jag fått mejl från Ingela, en total främling som ramlat in på bloggen, läst om min värk och ville ge lite tips och förslag. Det är sånt som gör att jag älskar Internet, bloggar och sociala medier. Att man när som helst kan stöta på en främling som man lär sig något av, eller som man får en puff i rätt riktning av. Människor som man aldrig skulle ha mött annars.

Att vara arg

Jag är så jävla arg! Arg på den här värken, arg på mig själv som inte klarar av att bita ihop och se glad ut, och arg på de stolpskott till läkare som hittills inte har kunnat lista ut vad det är som är fel.

Den första försökte iofs. Då var det bara domningar och värk i händer/armar, så jag blev utredd för karpaltunnelsyndrom och fick göra en undersökning där man kollade nervhastigheten i armarna. Enligt resultaten kunde man inte säga att det var karpaltunnelsyndrom, och schvopps så var jag bortkopplad igen. Det verkade aldrig finnas en tanke i stil med "hmm, den där undersökningen visade inget men du har ju ont, så vi testar det HÄR istället..."

När jag något år senare hade tokont och det dessutom då även börjat värka i fötter/ben så tänkte jag att det ju måste gå att hitta felet.
Tills jag kom till doktor Stolpskott, en dam som jobbade enligt löpande-band-principen och därför inte "hade tid" att fundera på varför det även värkte i benen, på samma sätt som i armarna. För det där hängde ju inte ihop, och "vi tar benen nästa gång, nu tittar vi på armarna".
Sedan klämde och kände hon litegrann på händerna, sa att det kanske är karpaltunnelsyndrom (nej, det är redan kollat, det står nog i journalen om du bemödar dig med att slänga ett getöga i den, ditt talanglösa pucko) och att det nog går över. Och om det inte går över så får jag väl komma tillbaka.
Sedan var det slut på det läkarbesöket, och nästa stackare slussades in till dr. Stolpskott.

Det har gått några år sedan dess, värken kommer och går.
Jag har mått bättre i perioder av att undvika mjölk, och gjorde misstaget att nämna det för en läkare i ett annat sammanhang. Jag var där i annat ärende men behövde få mer värktabletter utskrivna, och så nämnde jag det där om kosten...big mistake såklart, för jag blev naturligtvis i princip idiotförklarad. Kosten kan ju inte ha nåt med värken att göra.
Däremot "kan det ju vara så att kroppen gör ont när själen gör ont" (jag har haft utmattningsdepression efter att mina tvillingdöttrar hade kolik som bebisar, men är frisk från det sedan länge), och vips så hade min värk klassats som psykisk.

Behöver jag säga att jag inte kommer söka hjälp för detta igen innan möjligen ett ben eller en arm hänger löst eller håller på att ruttna...

Jag är så jävla ARG på att det inte går att få hjälp, att bli avfärdad gång på gång, att behöva känna mig som ett inbillningssjukt psykfall medan jag på egen hand experimenterar på alla sätt jag hör talas om som kanske, kanske kan hjälpa, om så bara litegrann.
För jag lovar, det är inte inbillning. Inte ett dugg.