När jag gjorde frukost i morse anade jag att det var på gång igen. Men som vanligt sköt jag undan det. Ibland är det rätt skönt att vara en idiot, då kan man skjuta upp en del saker en stund.
Jag höll i en smörkniv och plötsligt gjorde det panikont där knivens skaft tryckte mot insidan av ringfingret, den nedersta delen av fingret.
Jag har känt det många gånger förut, och jag föreställer mig att det liknar smärtan man skulle känna om det blev en blodpropp precis där, eller om ett blodkärl brast. Jag tittade på fingret och precis som vanligt var det helt kritvitt och otroligt ömt kring den onda punkten, där kniven hade tryckt.
Jag vet inte vad det är som händer när det blir så, och jag vet inte VARFÖR det blir så, men det händer ibland och det är alltid en förvarning om att det kommer mera. Idag var såklart inget undantag...
Lite senare på dagen var jag ute och körde bil. Jag hade planerat att logga några geocachar för att sedan åka till El-Giganten och hämta ut en Time Capsule som vi hade beställt. Jag tänkte ta mig upp på Luossatoppen och logga cachen som finns där, men halvvägs upp på stan insåg jag att det inte skulle gå, för fingrarna slutade funka.
Det är också en märklig känsla, och det är inte så att de slutar funka sådär så att det verkligen inte går att använda dem. Men det KÄNNS som att de är helt paj, för det värker och gnager och ilar och känns som att det inte går att räta ut fingrarna och som att händerna är fyllda med bly. Det var bara att åka hemåt igen.
Väl hemma tänkte jag att okej... jag kan ju det här. Jag har haft ont förr, jag vet att det är för jävligt och att det kommer hålla i sig nån dag eller två, men jag vet också att det går över och att jag inte kommer dö av det. En dag eller två går ju fort, den här gången ska jag lyckas hålla humöret uppe trots att det gör ont.
JAG VET JU ATT DET GÅR ÖVER.
Det är lustigt, för det är samma sak varje gång (jag antar att det också får bokföras på idiotkontot). Jag tror alltid att jag ska fixa det den här gången, slå tillbaka mot värken och inte låta den däcka mig. Jag VET alltid att jag kommer fixa det.
Och varje gång slutar det med att jag ett par timmar senare sitter nånstans i huset och fulbölar för att värken suger precis all kraft och energi ur kroppen. Och hur mycket jag än vet att det går över om nån dag eller två, så vill jag skära bort det onda med kniv, eller ännu hellre hugga bort det med yxa.
Idag la jag mig på spikmatta i ett par timmar (ibland försöker jag stretcha eller trötta ut musklerna där det gör ont). Det funkade rätt bra, för spikmattan gjorde så förbannat ont att värken i händerna kom av sig litegrann. Med dubbel dos Ipren på det finns det hopp om att jag ska kunna sova okej i natt. Och i morrn kommer det kännas bättre. Det vet jag ju. Men just nu är det klen tröst.
Det värsta är nog egentligen inte heller själva värken, utan känslan av hopplöshet. Känslan av att det är så jävla orättvist att jag har ont och att jag inte ens vet VARFÖR. Det känns meningslöst.
Jag kan chansa på det ena och det andra, testa att ändra kosten, utesluta mjölk, utesluta gluten, försöka hitta kopplingar mellan stress och värk o.s.v, men hittills har det ändå aldrig gått att säga exakt vad skiten beror på. Och
det känns hopplöst.
Men som sagt... imorrn kommer det kännas bättre. Och nästa gång kommer värken att komma som en överraskning igen, trots att den kommer tala om att den är på väg. Och NÅN gång kommer jag att komma på varför den kommer. Men inte idag. Idag är det bara hopplöst och ont.
