13 mars 2015

Hjärntystnad

Det är märkligt hur man kan förändras. Ibland tänker jag att man kanske har en pott med tankar och ord och när den är slut så blir man korkad och tyst. Och ibland tänker jag att min pott är slut.

För bara några år sedan hade jag huvudet fullt av tankar och funderingar precis hela tiden, och allt ville komma ut antingen genom munnen eller fingrarna. Stort som smått, vettigt och tramsigt, men det fanns alltid något där. Nu är det... tyst. Jag kan njuta enormt mycket av tystnad, även tillsammans med andra människor, det är liksom stilla i huvudet och att skriva är nästan omöjligt, för jag känner inte riktigt igen mig själv och min stil längre.
Det är på sätt och vis som att det finns så mycket mer allvar i mig nu jämfört med för några år sedan, och vem orkar läsa om mitt allvar hela tiden? Särskilt när jag inte ens kan sätta ord på det på något bra sätt?

Och det är inte så att det bara händer hemska saker, absolut inte. Livet i allmänhet är bra, jag känner mig hyfsat nöjd och tillfreds trots berg- och dalbanan med dottern och mig själv osv... det är bara TYST i mitt huvud. Och det känns korkat.
Jag är ju van vid att tycka och tänka och skriva, men det är som att hjärnan är på semester. Jättelänge.

Jag avskyr att känna mig korkad, det är mitt absolut värsta! Det kommer ända från när jag var liten och duktig och folk var taskiga och jag på något vis kände att mitt enda värde var att jag åtminstone inte var korkad i alla fall. Och lite så kan jag känna fortfarande, vem är jag om jag inte är smart längre?

Sedär, det var ju ganska många ord för att beskriva något helt poänglöst. Det är tydligen alltså inte HELT tyst där inne. Bra att veta :-)


8 kommentarer:

  1. Det är sådär ibland. Oftast är det bättre att _vara_ tyst då, för det som kommer ut om man pressar blir oftast mest trams. Fast, som du säger, det fanns visst ord där ändå. ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tydligen några i alla fall ;-)

      Radera
  2. Åh så jag känner igen mig! Det är tyst när jag ska kommentera också, därför smyger jag runt på bloggarna och kommenterar numera sällan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att man inte är ensam! Och tack för att du ändå kommenterade! :)

      Radera
  3. Mhm, men man förändras ju lite över tid också, även om man är mest sig själv. Man ändrar kanske sin självbild lite, om det har med att man mognar eller blir lite trött och bitter, kanske en blandning. Visst hade jag en klarare bild av rätt/fel, bra/dåligt när jag var 25 än jag har nu? Kanske för hård och elitistisk ibland, begränsat umgänge av mest snarlika personer, haft det ganska enkelt/bra, ... många anledningar.
    Ju mer man lär sig, desto mer inser man att man inte vet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag minns att jag kände mig sjuuuuukt vuxen när jag var 12 (!) år. Nu är jag 40 och undrar när jag ska bli vuxen på riktigt. Men det känns bra, man blir nog ändå klokare längs vägen.

      Radera
  4. Ibland kan jag läsa texter som jag skrev för något år sedan och undra vem i hela fridens namn som skrev det där. Jag känner inte igen orden eller känslan. Ibland blir jag imponerad, andra gånger undrar jag om någon spetsat kontorskaffet med droger.
    Och ibland blir det, som sagt, bara helt tyst. Som om man faktiskt inte tänkte något alls. Då kan jag bli lite rädd och oroa mig för att jag kanske aldrig ska vilja eller kunna skriva något igen. Såatt... jag vet inte vad jag vill säga med detta, riktigt. Mer än att du inte är ensam om den där känslan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen exakt så! Man blir helt "har jag skrivit det där? wtf?"

      Radera