Bokslut

Så är ännu ett år till ända. Och den här gången lyckades vi komma ihåg bröllopsdagen redan på förmiddagen! Det är nog rekord tror jag :-)

Så... 2010 är alldeles snart slut. Vad minns man av detta år egentligen? Vad hände runtomkring mig? Jo, det var året som blev nästan helt bloggfritt, året som (i min omgivning) inte blev särskilt mycket mindre krångligt och komplicerat än 2009, men också året som blev roligt, sorgligt, spännande, galet och rent allmänt väldigt bra!

Det var året då jag blev tillsvidareanställd, året då sexåringen började skolan och nästan flyttade hemifrån (en vecka på jullovet) och året då jag äntligen fick möjlighet att säga hej till Jönköping igen och samtidigt drabbas av Eyjafjallajökulls vrede.
Det var också året då Leila sa "pannacotta är en pudding...precis som jag" (vilket ska få vara mitt mantra under 2011) och inte minst året då jag blev ännu lite bättre på att inte tycka att jag är helt dum i huvudet. Ett evigt pågående projekt för övrigt.

Tyvärr var det också året då jag nog blev en aning mer cynisk och litegrann tappade hoppet om människor, året då jag insåg att det inte på något vis för de flesta är en självklarhet att våga ta steget och vara medmänniskor när det behövs, året då jag insåg att egoism (på gott och ont) är vår nya statsreligion, året då jag återigen förundrades över människors hemligheter och lögner och året då jag inte helt lyckades tro på att jag inte är dum i huvudet...

Som sagt, i det stora hela ett bra år med toppar och dalar precis som det ska vara. Och många förhoppningar inför 2011. Många önskningar, dock inte särskilt många nyårslöften.
Kanske bara ett faktiskt: att fortsätta vara JAG, med allt vad det innebär. Och det kanske till och med går att hålla! :-)


Gott Nytt År, vi ses 2011!

Julmensen är den finaste mensen...

...sa en vän till mig, och fortsatte: "för den betyder att den helige ande inte har gjort mig på smällen". Sedan läste hon lite ur mensevangeliet

"Vid den tiden i månaden utfärdade Gud en förordning om att alla kvinnor i hela världen skulle drabbas av mens och den skola vara blå som i reklamen. Och julmensen droppade och det var ett tecken på att den helige ande inte hade befruktat kvinnan känd som det lilla stycket. Amen"

och det slår mig återigen att det skulle kunna bli en oerhört intressant bok (eller flera) av de MSN- och mejlkonversationer vi haft genom åren. Men jag tror inte världen är redo för en sån bok än
;-)

Så... måndag, slut på julen. Jag är tillbaka på jobbet, vi är en liten men tapper skara som släpar oss fram längs väggarna och försöker komma ihåg vad vi egentligen gör här. Jag antar att vi kommer lista ut det lagom till torsdag eftermiddag.

Var tomten snäll? Fick ni några skojiga julklappar?

Ur skrivbordslådan...

Detta är en text jag skrev i början av 2010. Det finns en sajt som är jättebra om man vill skriva men har total kramp och alla idéer är inlåsta någonstans långt bak i huvudet. På SkrivPuff publiceras en "puff", en skrivarutmaning varje dag, och den här texten kom till när utmaningen var att skriva om ett initiativ.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Initiativ

Varje dag samma rutin. Samma tid, samma plats, en hastig blick i korridoren på väg till klassrummet. Varje dag samma känslor. Längtan, nyfikenhet och oro. Hos dem båda faktiskt, fast det vet de såklart inte om. De har ju känt varandra jämt. Suttit i samma sandlåda som små, slagits på dagis, lärt sig engelska glosor tillsammans. Jämt.  Nu är de plötsligt som främlingar för varandra. Vågar knappt säga hej, än mindre prata och skoja som förut.

Han undrar vad som hände, undrar när hon blev så annorlunda. Så… fin.

Hon dagdrömmer om att han håller hennes hand. Han vågar inte berätta ens för sin bästa vän, det verkar så fånigt. Hon skriver hans namn i ett anteckningsblock men suddar genast bort det igen, innan någon ser. Sedan möts de igen i korridoren. Ibland ler de osäkert mot varandra, men båda två viker undan blicken så snabbt att de inte hinner se att den andra gör precis likadant.

Det ser nästan ut som att de dansar kring varandra. Små, försiktiga danssteg, näpna försök att närma sig varandra bara för att i sista sekund vända och virvla åt ett annat håll när musiken ändrar tempo. Lyssnar man noga kan man nästan höra tonerna i luften, och dansen går vidare.

Men plötsligt ändrar musiken karaktär, den blir liksom förväntansfull och modig. Och där, i den tegelröda korridoren, mellan matte och kemi en helt vanlig onsdagförmiddag, trotsar hon koreografin, tar ett steg mot honom och sedan ett till.

- Vill du gå på bio med mig?
Han möter hennes blick och nickar men får inte fram några ord, så de dansar vidare åt varsitt håll i korridoren.

Allt ser ut som det gjorde innan, men inget är som förut.

Att skriva eller inte skriva.... det är frågan

Det känns skönt att vara med blogg igen. Inte för att jag egentligen har saknat att blogga, inte medvetet i alla fall, men för att det ändå på något vis känns som att öppna en dammlucka och kunna släppa ut inlägg istället för att bara ha dem i huvudet.

Men så kommer då funderingarna på VAD jag ska släppa ut? Facebook-statusar, typ "idag blev det köttfärssås och spaghetti till middag. Igen", eller analyser av/funderingar kring aktuella nyheter? Kanske "dagens outfit"-bilder (nätet behöver ju mer humor, eller hur?). Eller en blandning?
Självklart en blandning, det är egentligen inte där funderingarna ligger. Det som gnager lite är tanken på om jag ska våga släppa lite på andra texter jag skrivit/kommer att skriva. Sånt som inte handlar om mig eller vad jag gör om dagarna, utan sånt som kommer ur min skrivarfantasi.

Jag vill skriva, måste skriva. Men det är fortfarande läskigt att låta andra läsa. Samtidigt inser jag att det är precis därför jag måste tvinga mig till att låta andra läsa, medan jag kryper bakom skämskudden och låtsas vara någon annan. Jag kom över EN sån tröskel när jag började skriva krönikor, men det finns tydligen fler trösklar eftersom jag inte riktigt kan bestämma mig.

Eller vafan... vadå kan inte bestämma mig? Jag HAR redan bestämt mig. Jag kommer lägga in även skämskudde-texter, för jag vet att jag måste. Beslutet är redan fattat någonstans i mig, men jag måste älta mig runt det några varv till. För så funkar jag.
Och tills jag har landat i tanken, kommer jag intala mig själv att jag funderar på saken, att jag inte har bestämt mig, att jag nog ska hålla mig till vardagsinlägg om väder och vind, så känns det lite enklare.

Jag vet inte vad som är galnast... att vara knasig eller att förstå att man är knasig och känna att det är rätt okej? :-D

Jul jul, strålande jul

Klapparna är klappade, hjortronsylten kokad och barnen sover. I sina egna sängar, för om man inte sover i sin egen säng när det blir jul, då kan tomten tro att man har försvunnit och då försvinner också julklapparna.

I krig och jultider FÅR man ljuga för barn, det står i regelboken (som förresten är skriven med blyerts, för man måste kunna hänga med i utvecklingen och saker förändras ju. Typ hela tiden.)

God Jul! Kramas mycket och ät gott, då blir julen bra :-)

Tack Jochen Schützdeller...

...för att du har kommenterat mitt gamla inläääägg. Och tack Jose och Ann och Jörgen, och många många fler.... (sjunger Radiotjänstsången)

Jag är tillbaka! :-) Hur var det nu man gjorde...

Kanske en länk till gamla bloggen, om inte annat så för att det är en kul trip down memory lane och ett bra sätt att lära känna mig om man vill det :-)
Gamla bloggen