Ett steg framåt och fjorton bak...

Det är ju alldeles självklart att den stora höstförkylningen #2 ska drabba familjen just när vi börjat få dottern till skolan igen. Jag har legat däckad i helgen, så även hon, och hon har inte kunnat ta sig till skolan ännu den här veckan.

Igår kändes det avgrundsmörkt, som att allt hårt jobb var helt bortkastat. Idag känns det bättre.
Det måste ju få finnas gränser, tänker jag.
Okej att vi måste tvinga henne till skolan för att ta död på hjärnspökena, men det är ju faktiskt okej att vara sjuk ibland också. Det vanliga livet måste också få ta plats i allt detta.
Men det var jobbigt, jag kände mig totalt misslyckad.

Men så blev det kväll och jag skulle spela bowlingmatch, vilket jag gjorde, och vi vann! Hurra!
Det var en timmes total urblåsning av huvudet, så som bowling är för mig när den är som allra bäst. Totalt fokus här och nu, allt annat bara försvinner. Och DET var nog mer värdefullt än att vinna, fast vinsten känns också helt okej :-P
Förkylningen känns däremot inte särskilt okej. Det finns kanske en poäng i att inte träna när man är sjuk...

Sedan började den här dagen med ett tretimmarsmöte från vilket jag nu ska sammanställa anteckningar. Livet på en pinne, så glamoröst och glassigt...

När man tänker efter...

...så hade det kunnat vara värre. Och det är ju bra. Men det har tamejfan varit en rätt tung höst hittills, tur att det gömmer sig guldkanter och ljusglimtar lite här och där.

Som till exempel att jag och syrran drog iväg till Stockholm för tre veckor sedan. Hon skulle göra sin första tatuering och jag skulle renovera min sjutton år gamla enhörning på armen.
Det enda jag visste var att jag ville ha kvar enhörningen och att den skulle byggas ut med tre stjärnor, en för varje barn och i de färger som barnen valt. I övrigt gjorde jag som när jag ska klippa håret; jag sa "gör nåt snyggt!"

Visst blev det fint? I typ tio års tid har jag sagt att om jag nånsin ska fixa till enhörningen så ska det göras på East Street, och så blev det. När maken såg den sa han "Oj, den blev vuxen!" :-)

Imorrn är det i alla fall vardag igen, dags att fortsätta kämpa för att få dottern till skolan. Hon har redan börjat förhandlingsförsöken. "Måste jag gå på morgonen? Jag mår så illa på morgonen. Och så har jag ju varit sjuk hela helgen, host host"

Just nu vet jag inte hur jag ska orka, men jag vet samtidigt också att imorrn gör jag det bara. Trampar på. För vad är alternativet?

När livet kommer emellan...

Det blev sådär igen att bloggen fick sorteras bort ett tag. Den där förkylningen jag skrev om sist, den krävde sitt offer, fast på ett lite oväntat sätt...
Tioåringen, som haft lite problem att äta sedan januari då hon satte i halsen och blev rädd för att svälja mat, tappade matlusten i samband med förkylningen, och antagligen var det väl hela årets energiunderskott som till slut blev för mycket, för hon typ slutade äta. Orkade inte. Mådde illa. Och illamående boostar ju inte direkt aptiten som ni vet.

För att göra en lång historia kort så var hon hemma från skolan i fyra (!) veckor för hon mådde så illa hela tiden och var totalt kraftlös. De första två veckorna gick åt till att försöka få i henne näring, och så småningom började krafterna återvända lite, lite. Men en uttröttad kropp och en uttröttad hjärna orkar inte kämpa emot hjärnspöken och oro, så istället började vi se tendenser till ångest hos henne.

Efter ett besök på BUP i måndags har vi nu kämpat hela veckan med att tvinga henne till skolan och klara någon lektion varje dag, för att bryta mönstret och lämna trygghetszonen här hemma.
Och vilket jobb hon har gjort, mitt lillhjärta. Hon har trotsat panik och oro och illamående som en mästare och nu blir det långsamt bättre. En dag i taget. Små steg.

Själv är man förstås helt utmattad. Jag har följt med henne till skolan varje morgon, suttit där och jobbat på distans (tack Gud för internet) och sedan varit på kontoret på eftermiddagarna. Kastats mellan hopp och förtvivlan och varit så trött som jag kanske aldrig varit förr (inte sedan tvillingarnas kolikperiod i alla fall).

Sånt här pratade de aldrig om på BVC. Tänk att man kunde påverkas till att känna att AMNING av alla jävla saker var så fruktansvärt viktigt och avgörande och livsdefinierande, men man hade ingen horisont som var längre än näsan (eller brösten).  Det är provocerande.

Hej igen alla fall, om någon är kvar.

Långsam återhämtning ;-)

Barnen har varit krassliga hela veckan, jag är smygkrasslig och alla är tröööötta hela tiden. Det är definitivt höst. Eller så tog det en vecka att hämta sig efter AW'n förra helgen... ;-)

En vecka kvar till valet, och jag vet inte vad jag ska rösta på. Inte i nåt av valen. Det är det ultimata "pest-eller-kolera"-valåret, alla partier är skit och alla politiker är ohederliga lögnare. Lite så känns det, så det är svårt att sortera ut vem som är minst ohederlig.

Och så har bowlingträningen startat igen. Vi var bara tre tappra själar som dök upp i torsdags, vilket innebar att vi kunde spela på varsin egen bana. Med facit i hand var det kanske inte skitsmart, för träningsvärken... alltså, den liknar inget jag nånsin varit med om.
Fattar ni hur många gånger man hinner svinga det där förbannade klotet på en timme?? Uppenbarligen alldeles för många gånger, det är allt jag har att säga om saken.

Pinglorna på AW

Joråsåatt jag och kollegan gick på after work igår. Som sig bör när man är i vår ålder så var vi på puben strax innan 16.00, för man vet ju att kvällen kommer fortare än man tror och stödstrumporna orkar bara hålla ihop benen ett visst antal timmar osv osv...

Det var en intressant upplevelse i omvärldsanalys. Vid bordet bredvid oss satt två män, 50+. Den ena (skäggmuppen) tittade ut genom fönstret, såg en mörkhyad kille prata i telefon på andra sidan gatan och drog igång en rant om hur telefonen säkert är stulen, för det fattar man ju och vad har han nånsin gjort för samhället i Sverige? Varifrån får han sina pengar? Han jobbar inte, DET VET MAN JU I ALLA FALL!!

Den andra (nyansmannen) försökte nyansera diskussionen lite: "Men det vet ju inte du. Han kan ju vara läkare eller vad som helst. Och varför skulle telefonen vara stulen?"

"Jomen det vet man ju hur det är, och titta bara! Man ser ju! Och skulle HAN vara läkare och jag behöver vård, då skulle jag gå därifrån!".

Nyansmannen konstaterade efter en stund: "Du är ju värre än en rasist", varpå skäggmuppen svarade: "Jag ÄR rasist, låt mig få vara det ifred!".

Diskussionen fortsatte och gled in på sjuk- och äldrevård. Jag vet inte om ni också har missat det, men tydligen så är det bara "blattar" som tar hand om våra äldre nuförtiden. Enligt skäggmuppen i alla fall.
Nyansmannen höll inte med, han förklarade att det faktiskt är mest asiater i vården, och att de gör ett jättebra jobb.

Under tiden dunkade pinglorna huvudet i bordet, köpte en till öl och diskuterade andra saker istället. Som vem som är tillsammans med vem och hur och varför. Ni vet, viktiga saker.

Vid det laget började skäggmuppen bli lite irriterad och deklarerade högt och ljudligt att om HANS mamma skulle få besök av "nån sån" från hemtjänsten, så skulle han minsann kasta ut den personen. "Och jag tror alla i Kiruna tycker som jag!" (sådeså).

Nyansmannen (som minsann hade noterat att pinglorna vid bordet bredvid följde diskussionen på avstånd) försökte släta över och dämpa stämningen lite. Det gick sådäär. Jag tror han anade att raggningsläget var rätt låst för deras del ;-)

Några timmar in i diskussionen hade skäggmuppen ändrat sig, då var han tydligen inte rasist längre, men...

Istället gick han och köpte dryck till sig och nyansmannen. Nyansmannen ville ha White Russian. Ni har kanske missat det också, men White Russian är "fjolldricka" eftersom den dricks med sugrör. Riktiga män dricker inte med sugrör, riktiga män dricker ööööl (med fyra ö, en rap och en fjärt).

När så småningom folk i ett annat bord i närheten började hälla i sig irländska bilbomber samtidigt som ett gäng finländare stod och pärklade och en av dem viftade med en pizzakartong (?!), då kände pinglorna att det var dags att tänka på refrängen. Det finns ju trots allt en morgondag och skönhetssömn är skönhetssömn.

Och så är det ju aldrig fel att hinna hem från krogen innan Ica stänger, ifall man skulle komma på att man behöver köpa något, som t.ex. läggningsvätska och papiljotter...

Men men, pinglorna laddar om för personalfesten i oktober istället. Börjar man ta powernaps redan nu så orkar man säkert vara vaken ända till midnatt då! :-P

Nå jo.

Jag känner mig lurad!!!

Strålande sol och klarblå himmel, det var liksom bara att snöra på sig skorna och gå ut en sväng i förmiddags.
 Det blev dock bara en kort runda idag, för jag vet av erfarenhet att jag är BÄST på att ta i för mycket i korta perioder och så håller inte knät (eller hälen) och så blir jag stillasittande igen. Och det får inte hända den här gången.

I alla fall... jag och Nisse gick 2½ km och med stor spänning kollade jag sedan RunKeeper för att se vad målstapeln visade. 18 km. Gah. Jag hade ju hoppats på att ha avrundningsgudarna med mig och hamna på 19. Nåväl, en till kortis så är jag färdig.

Sedan drog jag och en av åttaåringarna iväg för att shoppa lite. Jag hade lovat att baka med henne, och som den supermorsa jag är så köpte jag färdig kakdeg. Sjukt bra uppfinning! Mamman är glad för hon slipper slafsa i köket och göra saker hon inte är bäst på och diska en massa prylar. Barnet glad för att kakorna blir gjorda nångång, och syskonen glada för de får överraskningsfika :-)

Sedan testade jag en ny mascara. Vad tycker ni? Jag är lite osäker...

Mvh/avdelningen för dålig humor. Mitt hår är ju faktiskt inte alls sådär suddigt i verkligheten.
:-P