Soppatorsk

Ååå, det är så frustrerande. Det har varit en jättebra helg, igår var jag till och med på gymmet på morgonen och det har känts som att livet är på väg åt rätt håll.

Men så kommer ett fartgupp, inget stort egentligen, bara en diskussion med dottern om nåt som behöver göras men som hon inte vill eller orkar, en sån där hopplös diskussion som jag så väl vet vart den leder. Oftast till totalt krig numer.

Men jag håller ut så länge, är lugn och envis, riktigt stolt över mig själv. Tills det går över nån slags magisk gräns där bensinen tar tvärslut och jag bara inte orkar mer. Och katastroftankarna sköljer över mig, imorrn är det skola och det kommer gå åt helvete. Hela dagen kommer bli förstörd och jag kommer vara hyperstressad hela tiden, och mötet på tisdag morgon kommer också gå åt helvete, säkert hela veckan när jag tänker efter.

Jag vill bara sova. Eller fly. Stänga in mig i ett mörkt rum, ensam, tyst. Och jag inser att en bra helg inte räcker någonstans alls, jag vinglar fortfarande på kanten till total avgrund och det behövs så lite för att jag ska tappa balansen och falla.

Men så ser hon det, och förstår. Plötsligt  gör hon det hon ska och är väldigt omtänksam, och så tänker jag att det kanske löser sig ändå. Kanske imorrn.