Men jag förstår henne, jag brottas själv med ungefär samma tankar. Vad kan jag skriva egentligen? Hur personlig kan jag vara när jag vet att folk jag jobbar med och måste vara "vuxen" med läser? Och vad är poängen med en blogg om den bara ska vara superytlig och visa bilder på köttfärssås?
Samtidigt måste jag skriva ibland, annars fungerar jag inte. Men jag känner att jag begränsar mig (väldigt mycket under vissa perioder) att jag inte KAN skriva om annat än väder och vind. Och det vill jag ju inte ens själv läsa.
Jag saknar mitt skrivande från förr, men det är svårt att vara kreativ när man inte kan släppa tankarna på vad andra tycker och tänker.
Jag resonerar likadant. Folk som läser min blogg och VERKLIGEN känner mig, kan ju inte känna igen mig? Jag skriver ju mest bara om glass och ballonger och trivsamma saker, när jag som vanligt håller på att bli vansinnig på det ena och det andra på t ex jobbet. Men det kan/vill jag inte skriva om, om någon därifrån hittar mig. Bloggsyftet från början var ju bara typ vardagshändelser för närmsta familjen, typ mamma och pappa, från livet i Kina. Så att de inte skulle tycka att det var så läskigt att vi flyttat till en ickedemokratisk stat på andra sidan jorden...
SvaraRaderaSen är det en jobbig känsla, ganska många som läser men få som kommenterar, till slut känner man sig lite... tom? Utnyttjad? Använd? Konsumerad? Blir underhållning? Hittar inget bra ord, men man får ju inget tillbaka från kompisarnas liv, om de inte mailar/ringer/skypar/kommenterar. Och dessutom tror de att det enda som händer under en dag är det man bloggar om, som kanske var en händelse på 2 minuter. Och som ju är mest glass och ballonger och trevligheter...
Jamen precis!
SvaraRadera