23 mars 2014

Varför går allt i slow motion när man halkar?

Jag skottade snö igår. Egentligen hade jag bestämt att det har snöat färdigt för den här vintern, men jag har lite dålig tumme med vädret.
I alla fall, solen sken och det kändes som en bra idé att testa knät med lite snöskottning inför den kommande resan. Flera veckors blida följt av snöfall ger dock ett spännande resultat: isbana dold under snö.
Det händer varje vinter, och varje vinter glömmer man bort det och SCHWOOPP så ligger man på backen och undrar vad fan som hände.

Den här gången låg jag inte på backen, men herregud så det måste ha sett ut. Spade i ena handen och ena benet (med onda knät, tack GUD!) i luften i konstig vinkel medan andra benet kämpade för att hitta balansen på marken.
Men varför går allt i slow motion när man är mitt i nåt sånt? Alltså, alla saker jag hann tänka under den sekund (det var säkert inte längre än så) som jag flaxade vilt för att inte ramla.
"Satans helvete, nu kommer knät att vridas sönder igen". "Undrar hur många grannar som ser". "Nej, aj, jävlar, INTE RAMLA" osv...
Det gick bra den här gången. Knät höll, JAG höll, spaden höll. Och snön blev skottad. Men NU får det vara färdigsnöat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar