Man lär sig saker om sig själv...

Jag registrerar hela tiden. Ljud, rörelser, synintryck, lukter, känslor osv. Ibland kan det förvåna mig att maken t.ex. inte hörde det där ljudet från ett av barnrummen som betyder att någon strax kommer att stiga upp och förmodligen gå i sömnen (och han lika förvånad när jag kommit tillbaka till sängen efter att ha hoppat upp och lett tillbaka barnet medan han inte fattade att något överhuvudtaget hände) Eller ljudet av en bildörr utanför huset, som betyder att någon är på väg hit. Eller ljudet av fötter i hallen där jag vet exakt vems fötter det är.

Ibland har jag nästan skämts över hur lättrörd jag är t.ex. av musik. Vissa musikslingor får ögonen att tåras på en sekund, det är som att de trycker på en känsloknapp i mig och jag har aldrig förstått hur det kan vara så, men tänkt att de kanske väcker känslominnen som jag bara glömt bort.
På samma sätt kan väldigt höga ljud få mig att må fysiskt illa. Maken gillar att dundra på med hög musik och jag sänker volymen. Jag antar att han är hörselskadad och han tycker jag är irriterande :-P Men jag börjar verkligen må illa.

Och ganska ofta förvånas jag över att folk inte ser hur andra människor mår, vad de känner eller hur de tänker. För jag registrerar ju sånt hela tiden och det är ju inget jag aktivt GÖR, så hur kan det inte finnas hos alla andra också? Att veta hur ett visst tonfall eller kroppshållningen hos en person betyder att hen är på ett visst humör idag, hur den där lilla lilla andningspausen innan svaret på en fråga kan betyda att svaret känns obekvämt att leverera, hur ett visst blänk i blicken betyder att det finns en hemlighet som personen inte vill avslöja...

Jag har alltid känt att det är en bra egenskap att kunna läsa av människor, men också ofta önskat att jag kunde gå genom livet och vara mer oberörd av andra, för att liksom få VILA lite ibland.

Så för någon vecka sedan berättade maken att han lyssnat på Alex och Sigges podcast. Alex Schulman berättade om sin fru Amanda, hur hon känner av stämningar, känslor osv och hur hon t.ex. månader innan Fredrik Reinfeldts skilsmässa sagt att han hittat någon ny och kommer att skilja sig, för det var något annorlunda i hans blick. Något livfullt. Ett par månader senare kom beskedet: statsministerparet separerar.
"Då tänkte jag på dig", sa maken. "För du är ju sån. Det kallas tydligen HSP, highly sensitive person."
Jag slog det ifrån mig, för jag hade hört begreppet förut men associerade det med överkänsliga människor som inte kan ta en diskussion och som gråter för allt. Sedan bestämde jag mig ändå för att googla lite på det. Och trillade nästan ur soffan på kuppen. För där, på diverse sidor med beskrivningar av HSP-personer och deras egenskaper, fanns alla mina "konstigheter" förklarade :-)

Modern psykologi: Högkänslig? Javisst!
Leva PS!: Är du också extra känslig?