Det har känts som att det kan bli ett skönt break, en minisemester även om det är trist att vara utan familjen. Men då fick jag en sån där bottenlös känsla av ensamhet och insåg att jag kommer vara ensammast i universum medan de är borta, och att huset förmodligen kommer krylla av mördare och annat farligt hela tiden. Sedan drömde jag ensamhetsdrömmar hela natten, t.ex. att jag försökte ringa en av mina bästa vänner för att jag verkligen behövde prata, men att hon inte hade tid med mig.
Det är märkligt att vissa känslor kan hänga kvar så länge trots att de egentligen inte har något att hålla fast sig i.
Igår morse vaknade jag i alla fall med yrsel. Tänkte inte så mycket mer på det, för den var inte jättekraftig, bara lite irriterande. Sedan åkte jag iväg på stan en vända, skulle shoppa kläder till barnen och kom på mig själv med att tänka att folk eventuellt kunde undra om jag var full, eftersom benen inte riktigt ville lyda mig. Det kändes klumpigt att gå, men jag tänkte inte så mycket mer på det, antog väl att det var skorna som var konstiga eller nåt sånt. Fingrarna kändes också klumpiga, och huvudet var som en blyklump. Åska, tänkte jag. Det blir säkert åska.
Ett par timmar senare däckade jag totalt med helt sinnessjuk värk i benen. Från höfterna och hela vägen ner till tårna, och ytterligare några timmar senare även i armar/händer.
Med facit i hand inser jag att jag ju är en total idiot som inte fattade att yrseln, gångproblemen, fingrarna och huvudet var tecken på att värken var på väg. Tänk att man aldrig lär sig... det är ju inte som att det är första gången detta har hänt. Inte för att det hade hjälpt, jag hade inte kunnat stoppa värken. Men ändå liksom.
Idag känns det i alla fall något bättre. Det gör fortfarande ont, mest i händerna idag, men inte lika intensivt som igår. Imorrn kommer det kännas ännu bättre, och om några dagar är värken helt borta, till nästa gång då jag kommer bli lika förvånad igen.
Ignorance is bliss, eller hur är det man säger?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar