Systemfel?

Kan det vara så att vi gör ett grundläggande tankefel någonstans i systemet när vi å ena sidan bildar monogama par, gifter oss, kräver (och förväntar oss) absolut trohet och evig kärlek, men å andra sidan är otrogna och/eller skiljer oss i ungefär hälften av fallen?

Statistiken visar att ungefär hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässa, och otrohetsundersökningarna är inte mycket muntrare. Där varierar resultaten en del mellan olika undersökningar, men nånstans mellan 40-60% av de som svarar uppger att de någon gång varit otrogna, och det tycks också vara rätt lika mellan kvinnor och män.
Det gamla argumentet att män är biologiskt programmerade att sprida sin säd för att få många avkommor medan kvinnor är gjorda för att hitta den bästa (och enda) fadern till sina barn verkar alltså inte hålla längre. Om det någonsin har gjort det...

Jag försöker fundera på om det finns några andra situationer i våra liv där vi hårdnackat kräver och förväntar oss ett visst resultat och där det blir katastrof om det inte blir som vi har tänkt oss, trots att vi vet att sannolikheten för ”rätt” resultat bara är ungefär 50%, men jag kommer inte på något.

Det ska väl vara när det gäller bantning möjligen, där många svälter sig eller plågar sig på andra sätt för att på snabbast möjliga vis nå mål som, om man ser objektivt och realistiskt på det, många gånger är helt orealistiska men som man ändå strävar efter och där det kan upplevas som katastrof när man inte lyckas. Skillnaden är väl att när det gäller bantning går det i de flesta fall att resonera kring det och säga: ”Okej, jag tänkte lite fel... det är inte realistiskt att tro att det ska funka så som jag hade tänkt mig. Jag får försöka på ett annat vis”, medan det när det gäller relationer inte alls är lika enkelt, trots att målen många gånger kanske är precis lika orealistiska. Eller?
Finns det projekt i arbetslivet där man accepterar att 50% går åt skogen men där man ändå fortsätter köra på i samma spår, på samma sätt för alltid, för att man tycker att det BORDE funka på det sätt man bestämt sig för? Jag vet inte.

Så till kärnfrågan i det här inlägget dårå... Är vi gjorda för att leva monogamt? Jag är inte så säker på det. Jag tror definitivt inte att ALLA är det, och jag är 100% säker på att de relationsnormer vi lever efter idag (de allra flesta av oss) faktiskt gör väldigt många människor väldigt olyckliga. Varför skulle vi annars skilja oss i så hög grad, och varför upplevs otrohet som ett ”vettigt” alternativ för så många, trots att varje normalbegåvad människa vet hur otrohet kan såra och skada?
Är det så att vi målar in oss i hörn i våra relationer? Hörn där allt är så ”rätt” (vi för evigt med villa, Volvo och vovve) att vi till slut får panik och klampar rätt över det nymålade golvet trots att vi vet att fötterna blir kladdiga och golvet förstört, för att vi nånstans inte riktigt tror på det sättet att leva?

Och varför är vi så rädda för känslor? Jag kan inte räkna antalet gånger jag själv tänkt, eller hört vänner/bekanta/andra föra resonemang om de värsta sakerna som skulle kunna hända i ens förhållande, och där en av sakerna nästan alltid är ”att partnern skulle få känslor för någon annan”. 

För att göra mig förstådd måste jag kanske förklara lite hur jag ser på känslor.
Jag känner saker hela tiden, det gör säkert du också. Glädje, irritation, uppgivenhet, pirr i magen, kärlek, hunger, törst o.s.v. Känslorna finns där hela tiden och de växlar beroende på vilken situation jag är i. Inget konstigt i det, antar jag att de flesta tänker. 

Så vilka känslor är det man i allmänhet är rädd för? I regel kärlek, skulle jag tro. Man vill inte att ens egen partner, som man älskar, ska känna kärlek till någon annan potentiell partner. För då riskerar man kanske att förlora partnern och bli utbytt, och ingen vill bli utbytt. Så hur gör man för att behålla kärleken till (och från) ”rätt” person? 

Well, jag kan säga hur jag tror att man INTE gör... jag tror inte man lägger den bästa grunden för det genom att begränsa sig själv eller varandra. 

Jag vet en man som levde i övertygelsen om att man måste vara kär i varandra hela tiden, annars är något fel. Även om man varit tillsammans i tio år så ska man känna det där pirret i magen hela tiden och alltid vara KÄR. Jag är helt övertygad om att han faktiskt inte KÄNDE pirret hela tiden, han glömde förmodligen bort att känna efter under långa perioder, levde lyckligt och var nöjd med att livet var... bra. Men han var hur som helst övertygad om att det skulle vara på det där viset, annars var något fel. Så en dag kände han efter... det hade varit en jobbig period på många sätt och han var rätt så trött och sliten. Han kände efter... pirret fanns inte där, och han fick panik. Vad är detta? Vad är det som är fel? Detta måste betyda att jag inte älskar min partner längre, ajdå?! Och så kände han efter lite till och upptäckte att det fanns någon annan som fick det att pirra lite. Och vips så hade han klivit över gränsen och valt att vara otrogen.

Jag är ingen allvetare, jag sitter inte inne på någon sanning för någon annan än mig själv, men för mig är det helt obegripligt att man kan leva i tron att det alltid måste pirra om det ska vara rätt, och jag tänker att om han inte hade haft det tankesättet så hade han förmodligen inte reagerat med panik över insikten om att det inte pirrade längre. Då hade han kanske på ett mer sansat sätt kunnat fundera över situationen och sitt förhållande istället för att direkt jaga pirret någon annanstans, och då hade hans förhållande kanske också gått att rädda. Eller inte, jag har som sagt inget facit.

Jag är i vilket fall som helst helt övertygad om att det pirr han kortvarigt kände för någon annan, inte per automatik behövt betyda att hans eget förhållande var kasst och att han måste avsluta det. För vad är ”pirr” egentligen? Ibland kan det vara ett tecken på kärlek, ibland en reaktion på något roligt eller spännande som händer, ibland ren sexuell lust utan någon djupare mening, ibland något helt annat?
För lika lite som jag tror man måste känna pirr jämt för att det ska vara rätt, lika lite tror jag att pirr (för någon annan) behöver betyda att något är fel i ens förhållande.

Så... tillbaka till det där med känslorna. Jag är övertygad om att ifall man begränsar sig på så vis att man bestämmer vad som är ”rätt” att känna i ett förhållande, så riskerar man att skapa sig problem. 
För förr eller senare, en vacker eller regnig dag, kan man ge sig f-n på att det kommer dyka upp en känsla som inte passar in i den mall man har skapat, antingen hos en själv eller hos ens partner. Är man inte beredd på det så blir man förmodligen lite rädd, kanske till och med panikslagen, precis som mannen utan pirr. Och rädsla eller panik ger sällan bra förutsättningar för vettiga funderingar eller beslut. Känslor är inte farliga, det är agerandet man väljer som kan få konsekvenser.

Hur ska man leva då? Det kan jag inte svara på, det måste naturligtvis vara upp till var och en. Jag tror absolut det finns många som lever lyckligt hela sina liv i helt monogama förhållanden utan otrohet och liknande. Men det är för mig också helt uppenbart att det inte gäller för alla. Det enda man egentligen kan önska är väl kanske att människor har modet att våga fundera och ifrågasätta sitt sätt att leva och hur man mår av det. Och att människor vågar vara ärliga. Mot sig själva, sina partners och andra.

Hitta dina egna normer, de du verkligen tror på och kan stå för, och var ärlig med dem mot din/dina partners så att alla får en chans att spela på samma planhalva. 
Hitta DINA normer, för livet är för kort för att leva efter någon annans...