18 februari 2015

När det inte kunde bli konstigare...

Oj vad jag har funderat (mycket och länge) på om jag borde skriva nåt och i så fall vad och HUR.
Jag har alltid brukat säga "Det blir aldrig som man har tänkt sig, men det brukar bli bra ändå", på ett uppmuntrande sätt. Ni vet, försökt peppa folk som haft det jobbigt och så.
Ändå kunde jag nog aldrig föreställa mig hur mycket det kan bli "inte som man har tänkt sig".

Förra året var ju galet, som en del av er vet. Dottern mådde dåligt, vi kämpade nästan ihjäl oss för att hjälpa henne, jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under hösten. Mitt i allt det började lampor att bete sig underligt i huset (blinka, spraka osv), och när jag skulle byta en säkring sprakade det i proppskåpet trots att strömmen var avstängd. Det visade sig vara ett elfel, kablar som hade börjat smälta ihop och orsakade knas. Lätt fixat av en elektriker, men sjukt obehagligt (inte minst tankarna på vad som hade kunnat hända). Och plötsligt kände jag ett otroligt obehag inför att byta glödlampor.
Sedan upptäckte vi en vattenskada i köket mitt under julen, och det kändes bara som att GIVE ME A F*ING JÄVLA BREAK NÅNGÅNG! Då gick en av våra toastolar sönder...

Efter jullovet vände det massor. Dottern började plötsligt vara mer i skolan, och även ÄTA i skolan, något som inte alls funkat på hela hösten. Byggfirman kom hit, det har gjorts fuktmätning, vi vet vad som behöver åtgärdas, elen funkar, den trasiga toastolen är utbytt och allt liksom löser sig, sakta men säkert. Superbra.

Men så hände det som jag litegrann hade räknat med, även om jag aldrig hade trott att det skulle bli så här. Alla månader av stress och kämpande tog ut sin rätt, och plötsligt var jag rädd för typ allt.
Jag vågade inte byta glödlampor, jag var säker på att vattenskadan skulle förstöra hela huset, att någon skulle sätta i halsen vid varje måltid, att huset skulle börja brinna, att taket skulle rasa in. Vad som helst, hur galna saker som helst, allt som min utmattade hjärna kunde tänka sig. Hjärnan gick på högvarv hela tiden, det malde och gnagde i hela mig hela tiden.

Jag försökte parera det, tänkte att det löser sig, att det går över, men när jag så småningom inte klarade av att sova utan kläder eftersom jag behövde vara på min vakt när katastrofen slog till, då började jag haja att jag inte fixar detta själv, att det inte är rimligt att vara på helspänn och rädd hela tiden.
Och när min hjärna argumenterade emot och sa "Men hallå, om inte du är på din vakt hela tiden, vem ska då vara det? Och vad händer då?", då ringde jag vårdcentralen.

En månad senare mår jag väldigt mycket bättre. Jag fick träffa en väldigt bra läkare som konstaterade att det verkar som att jag drabbats av GAD (generaliserat ångestsyndrom) som ett resultat av stress och utmattning, och nu käkar jag medicin igen. Samma medicin som jag fick efter att jag drabbades av utmattningsdepression när mina tvillingdöttrar haft kolik, och den funkar lika bra nu som då.
Jag är inte rädd för allt längre, jag kan slappna av, jag sover otroligt bra och nu känns det på riktigt som att saker löser sig. Jag börjar känna mig som mig själv :-)

Så... det är därför jag har varit lite frånvarande. Nu vet ni.

10 kommentarer:

  1. Skönt att höra av dig (igen)! Inte konstigt att allt rämnade ändå. Bra när sjukvården fungerar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här gången fungerade den klanderfritt, jag är oerhört tacksam för det.

      Radera
  2. Det låter väldigt läskigt, men samtidigt fullständigt logiskt. Härligt att läsa att du fått bra hjälp som fungerar. Starkt att du själv lyckades förstå vad som var på väg att hända.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen och så tänker jag ändå litegrann att jag borde ha förstått ÄNNU tidigare. Men så är det väl alltid antar jag... bara att släppa och gå vidare, det blev ju bra i alla fall :)

      Radera
  3. Hej och välkommen tillbaka! Både till livet och bloggen. Hoppas allt ska bli lite lättare nu <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej och tack! Allt är redan lättare, jag hoppas att det fortsätter så en lång tid framöver :)

      Radera
  4. Det låter som en rätt normal reaktion på nåt sätt. Men skönt att du fått hjälp!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, på nåt vis var jag ju förberedd på att något skulle hända, men man blir ändå lite tagen på sängen av allt knas som huvudet kan ställa till med...

      Radera
  5. Jobbigt men logiskt. Inte ens du kan ju gå igenom allt det ni gått igenom utan att reagera. Även om jag ibland tänkt att du verkar ofantligt stark. Vad klok du var som insåg att det behövdes proffs :) Så skönt att höra att det ljusnat, lättat - för du behövs ju både här o där :) (Mest för de dina förstås, men jag tycker ju också det känns väldigt tryggt och bra att ha dig med när man typ... ska flytta en stad ;)

    SvaraRadera