Jag skrev om det
tidigare i vintras, hur jobbigt det är att se sitt barn må dåligt. En barnläkare bekräftade så småningom vår misstanke om magkatarr, och han tyckte det var bra att vi hade medicinerat på egen hand.
Allt blir ju vardag till slut, så även magkatarr, och nu är det inte nån särskild grej längre. Vi ger medicin när det behövs och allt flyter på ungefär som vanligt.
Men så händer ju saker ibland som rubbar allt. Dottern satte i halsen.
Det gick bra och det var snabbt avhjälpt, men såklart läskigt. Men det verkade ändå som att hon kom över det, tills jag några dagar senare noterade att hon verkade kämpa med maten.
Och jorå, det var korrekt noterat. Det var obehagligt att svälja. Dels gjorde det ont och dels var det läskigt. det gick helt enkelt inte att äta. En makaron eller två gick ner med enorm ansträngning, och det var som att någon drog bort mattan under mina fötter. Vad gör man när ens barn inte kan äta??
Svar: Man stannar hemma från jobbet tills det har löst sig.
Nu har jag varit hemma med henne i en och en halv vecka och det går framåt varje dag. Från att ha varit totalt sängliggande och knappt fått i sig vätska nåt dygn för en vecka sedan så äter hon nu makaroner och chips och smörgåsrån och kräm och lite av varje. Det är fortfarande inte helt okomplicerat, men det är för tillfället i alla fall ingen akut fara för hälsan och hon är förhoppningsvis tillbaka i skolan nästa vecka.
Och nu är jag såklart lättad och glad, men fy farao vad jag har mått dåligt. Pendlat mellan hopp och förtvivlan, peppat och brutit ihop. Usch. Men så blir det vardag, och så är det ingen stor grej längre.
Jag hoppas det dröjer innan mattan dras bort nästa gång.
Gårdagens träning var nog den absolut roligaste nånsin. Vi var bara fem pers + tränaren, så vi delade upp oss i tremannalag och spelade match. Det var högt tempo, massiva mängder psykningar mellan lagen och SÅ många skratt :-)
