På sätt och vis är det skönt, men på sätt och vis också lite sorgligt. Det var kul att vara liten och känna att det mesta som var nytt var WOW, en känsla jag kan sakna ibland. Å andra sidan är det rätt bekvämt att det mesta är "jämnt", inte så vansinnigt mycket upp eller ner utan mer... vardag.
En sak som dock alltid rubbar mig, åtminstone kortvarigt, är när jag blir "osynlig" eller bortglömd. Det händer inte särskilt ofta, men har faktiskt hänt TVÅ gånger den här veckan. Detaljerna är oviktiga, men känslan är irriterande.
Det är svårt att förklara, men ska man jämföra med något så kan man säga så här: Jag behöver inte stå på scenen, men jag vill inte heller smälta in i tapeten på väggen, och det är precis det jag alltså har gjort ett par gånger den här veckan. Som tur är så går det över rätt snabbt, men jag gillar ändå inte känslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar