Idrottsföräldrar från helvetet

Dagen bjöd återigen på en studie i idioti...idrottsföräldrar har ju varit på tapeten den senaste tiden och jag kan konstatera att inavlade stolpskott till idrottsföräldrar inte på något sätt är nåt som bara finns kring Uppsala.
Den påstådda "innebandypappan" behöver alltså inte känna sig ensam... fast nu visade det ju sig att han typ inte fanns, vilket jag önskar jag kunde säga om "innebandymorsan" också.

För vet du, innebandymorsan... Domaren är inte blind, dum i huvet eller kompis med motståndarlaget. När han skäller på din unge är det inte för att han är köpt, utan för att din unge betett sig som ett arsel (det verkar för övrigt vara ärftligt i er familj).
Tränaren är inte heller emot din unge. Hur vet jag det? Well, din unge är UTTAGEN OCH SPELAR. Dock inte särskilt bra, om vi ska vara helt ärliga.
Men det kanske är just därför du är så arg att du måste bete dig som en utvecklingsstörd grobian och skrika åt domare, tränare och spelare. Hela tiden.

När du sedan sitter med din unge efter matchen och svär och snackar skit om allt och alla eftersom det var ALLA andras fel att matchen gick åt helvete trots att just DIN unge spelade helt perfekt, då förstår jag lite bättre varför världen ser ut som den gör. Tyvärr.

Och förutom att svära en massa finns det egentligen bara en sak jag vill säga till dig, innebandymorsan from hell: Ha lite värdighet och håll käften nån gång!
Men skillnaden mellan dig och mig är att jag aldrig skulle vråla det till dig. Din jävla sopa. Istället ger jag dig ett boktips: Vett & etikett för idrottsföräldrar. Läs den. Snarast.


dag 14 - #blogg100