Mötpöt

Veckan är hektisk. Flera heldagsmöten, flera barnkalas och dessutom ett vardagsrum fyllt av IKEA-kartonger... giv mig styrka (och laddade batterier till skruvdragaren ;-)

När det inte kunde bli konstigare...

Oj vad jag har funderat (mycket och länge) på om jag borde skriva nåt och i så fall vad och HUR.
Jag har alltid brukat säga "Det blir aldrig som man har tänkt sig, men det brukar bli bra ändå", på ett uppmuntrande sätt. Ni vet, försökt peppa folk som haft det jobbigt och så.
Ändå kunde jag nog aldrig föreställa mig hur mycket det kan bli "inte som man har tänkt sig".

Förra året var ju galet, som en del av er vet. Dottern mådde dåligt, vi kämpade nästan ihjäl oss för att hjälpa henne, jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjorde under hösten. Mitt i allt det började lampor att bete sig underligt i huset (blinka, spraka osv), och när jag skulle byta en säkring sprakade det i proppskåpet trots att strömmen var avstängd. Det visade sig vara ett elfel, kablar som hade börjat smälta ihop och orsakade knas. Lätt fixat av en elektriker, men sjukt obehagligt (inte minst tankarna på vad som hade kunnat hända). Och plötsligt kände jag ett otroligt obehag inför att byta glödlampor.
Sedan upptäckte vi en vattenskada i köket mitt under julen, och det kändes bara som att GIVE ME A F*ING JÄVLA BREAK NÅNGÅNG! Då gick en av våra toastolar sönder...

Efter jullovet vände det massor. Dottern började plötsligt vara mer i skolan, och även ÄTA i skolan, något som inte alls funkat på hela hösten. Byggfirman kom hit, det har gjorts fuktmätning, vi vet vad som behöver åtgärdas, elen funkar, den trasiga toastolen är utbytt och allt liksom löser sig, sakta men säkert. Superbra.

Men så hände det som jag litegrann hade räknat med, även om jag aldrig hade trott att det skulle bli så här. Alla månader av stress och kämpande tog ut sin rätt, och plötsligt var jag rädd för typ allt.
Jag vågade inte byta glödlampor, jag var säker på att vattenskadan skulle förstöra hela huset, att någon skulle sätta i halsen vid varje måltid, att huset skulle börja brinna, att taket skulle rasa in. Vad som helst, hur galna saker som helst, allt som min utmattade hjärna kunde tänka sig. Hjärnan gick på högvarv hela tiden, det malde och gnagde i hela mig hela tiden.

Jag försökte parera det, tänkte att det löser sig, att det går över, men när jag så småningom inte klarade av att sova utan kläder eftersom jag behövde vara på min vakt när katastrofen slog till, då började jag haja att jag inte fixar detta själv, att det inte är rimligt att vara på helspänn och rädd hela tiden.
Och när min hjärna argumenterade emot och sa "Men hallå, om inte du är på din vakt hela tiden, vem ska då vara det? Och vad händer då?", då ringde jag vårdcentralen.

En månad senare mår jag väldigt mycket bättre. Jag fick träffa en väldigt bra läkare som konstaterade att det verkar som att jag drabbats av GAD (generaliserat ångestsyndrom) som ett resultat av stress och utmattning, och nu käkar jag medicin igen. Samma medicin som jag fick efter att jag drabbades av utmattningsdepression när mina tvillingdöttrar haft kolik, och den funkar lika bra nu som då.
Jag är inte rädd för allt längre, jag kan slappna av, jag sover otroligt bra och nu känns det på riktigt som att saker löser sig. Jag börjar känna mig som mig själv :-)

Så... det är därför jag har varit lite frånvarande. Nu vet ni.

Nämen God Jul dårå...

Jag vill helst gå i ide tills det är 2015, för jag tänker att då börjar allt om igen fast mycket bättre. Men eftersom jag tyvärr inte är en björn så är det väl bara att ta sig genom de här sista dagarna av året och äta så mycket godis som möjligt.

Ja, och så upptäckte vi en vattenskada i köket igår. Dagen innan julafton. Det var ju precis som att universum tänkte att nä nä, nu har det varit alldeles för enkelt ett par dagar, nu drämmer vi till rejält så att hon verkligen MINNS julen 2014.

Men allt löser sig. Det gör det alltid. Det tar bara olika lång tid och det är bara olika mycket irriterande längs vägen.

Visst är det okej att ha på sig leopard-onepiece hela julen? Även när man är borta hos folk? Bara man kompletterar med tomteluva, tänker jag. Annars vore det ju lite smaklöst.

Soppatorsk

Ååå, det är så frustrerande. Det har varit en jättebra helg, igår var jag till och med på gymmet på morgonen och det har känts som att livet är på väg åt rätt håll.

Men så kommer ett fartgupp, inget stort egentligen, bara en diskussion med dottern om nåt som behöver göras men som hon inte vill eller orkar, en sån där hopplös diskussion som jag så väl vet vart den leder. Oftast till totalt krig numer.

Men jag håller ut så länge, är lugn och envis, riktigt stolt över mig själv. Tills det går över nån slags magisk gräns där bensinen tar tvärslut och jag bara inte orkar mer. Och katastroftankarna sköljer över mig, imorrn är det skola och det kommer gå åt helvete. Hela dagen kommer bli förstörd och jag kommer vara hyperstressad hela tiden, och mötet på tisdag morgon kommer också gå åt helvete, säkert hela veckan när jag tänker efter.

Jag vill bara sova. Eller fly. Stänga in mig i ett mörkt rum, ensam, tyst. Och jag inser att en bra helg inte räcker någonstans alls, jag vinglar fortfarande på kanten till total avgrund och det behövs så lite för att jag ska tappa balansen och falla.

Men så ser hon det, och förstår. Plötsligt  gör hon det hon ska och är väldigt omtänksam, och så tänker jag att det kanske löser sig ändå. Kanske imorrn.

Man vet att det är helg...

...när man vaknar halv fem på morgonen och det är HELT omöjligt att somna om. 

Men vad jag egentligen tänkte säga var...

Jag har lite svårt att slutföra tankar och meningar, mitt i en tanke hoppar jag över till nästa och så blir jag allmänt obegriplig. Men vad jag egentligen satte mig ner för att skriva i det förra inlägget var det här, som ju faktiskt inte alls kom med då...

Så här vackert gråter väl alla?

Jag har inte sminkat mig på typ två månader. Inte för att jag är hårt sminkad i vanliga fall heller, men jag brukar åtminstone slänga på lite mascara för att se lite piggare ut. Det upphörde för ett par månader sedan när jag insåg att det inte var någon idé eftersom jag ändå skulle gråta bort sminket på en stund.
För sådant var livet då.
En dag utan gråt fanns helt enkelt inte och det var rätt tröttsamt att behöva hålla koll på utsmetad mascara också, allt det andra var liksom nog.

Men imorrn ska jag nog ta fram den där mascaran igen, för jag har inte gråtit på flera dagar. Det var bara det jag skulle säga. :)

Och förresten så var dottern med på gympalektionen idag. För första gången på flera månader. Känslan alltså... det finns hopp om det här!

Veckan from hell...

Förra veckan var helt galen. Möten hela tiden och dessutom full rulle med dottern för efter möte med rektorn bestämdes att vi skulle växla upp lite och avveckla oss själva från skolan för att låta henne vara där själv.
I det stora hela har det gått väldigt bra, men oj vilken energi det har tagit att vara på standby konstant, att rycka ut akut ibland, att ha en väldigt nöjd unge ibland och en totalt kraschad unge andra gånger.

Min magkatarr lever sitt eget liv, så även min puls. Just nu triggas jag av minsta lilla tjafs bland barnen, även om det handlar om småsaker, så att pulsen rusar i höjden på en sekund. Jag behöver jullov...