Alla hjärtans dag. Barnen kom hem från skolan på glatt humör och med fina teckningar :-)
Facebookflödet svämmar över av hjärtpresenter och barnteckningar och blombuketter. Jag är inte så mycket för sånt, jag föredrar spontana presenter utan nån särskild anledning alls.
Men idag har jag trots allt önskat mig semlor. Ty PMS kräva sådana doningar. Och semlor fick jag. Det är kärlek. :-P
När jag gick på gymnasiet fanns en Alla hjärtans dag-tradition på skolan, jag vet inte ens riktigt vem det var som ordnade det hela... elevrådet kanske.
Man kunde i alla fall beställa en blomma till någon i skolan och så blev den levererad under dagen. Det kunde knacka på dörren till klassrummet mitt under en lektion och så fick nån en röd nejlika levererad, ackompanjerat av mycket fniss från klassen. Eller delar av klassen i alla fall.
Det var mest tjejer som fick blommor, och det var naturligtvis också alltid samma tjejer som fick dem. Vissa populära tjejer kunde ha en hel bukett vid skoldagens slut.
Jag fick aldrig någon blomma men jag var inte särskilt ledsen över det heller. På den tiden var självkänslan så långt nertryckt i skoskaften att det aldrig kändes som att det ens var
nära att jag skulle få någon, så de förväntningarna och förhoppningarna fanns helt enkelt inte där. De var bortsorterade i en kartong nånstans längst bak i hjärnkontoret.
Jag vet inte hur jag skulle känna om nåt liknande skulle existera i jobbvärlden. Skulle jag få någon blomma och skulle jag bry mig om det? Jag kan inte garantera att det skulle vara helt okomplicerat...
Men jag undrar hur många det var som faktiskt mådde dåligt av att den där popularitetshierarkin i skolan blev så extremt tydlig den där dagen varje år. Inte för att den inte var tydlig alla andra dagar också, men alla hjärtans dag var extrem.
Jag är glad att skoltiden är över. Och nu ska jag äta min semla :-)
