De två årstidernas land

Kirunabor gillar vinter, det är obligatoriskt. Det finns inte så många andra alternativ när man bor på ett ställe som har vinter minst 6 månader om året. Det finns kirunabor som påstår att de inte gillar vinter, men eftersom såna påståenden faller på sin egen orimlighet så tänker jag inte säga mer om det just nu.

Fast kirunabor gillar vår ännu mer än vinter. Något som kan tyckas lite märkligt eftersom vår här ÄR vinter. Mer vinter än många i Sverige nånsin får.
Skillnaden är att på våren ser man solen. Kirunabor gillar solen. Fast inte på sommaren, för då är den lite för varm. Det ska vara vårsol, då är kirunabor glada.
Höst är också okej, för då börjar ju vintern närma sig. Och i vissa fall är det med höst som med vår, att höst ÄR vinter, och då är ju allt som det ska vara.

Det finns kirunabor som hävdar att de faktiskt gillar sommar också. Förmodligen tänker de då på alla härliga somrar då det snöat på skolavslutningen eller midsommarafton. Eller så menar de Thailand. Svårt att avgöra...

Men nu är det tydligen höst. Eller i alla fall höstlov. Det har jag och Nisse firat med att skotta jättemycket snö.

Och nu ska jag fortsätta fira höstlovet med att skratta hysteriskt åt det där med att samerna säger att vi har åtta årstider här uppe, när alla i själva verket vet att vi har två:
helvetesjävlavinter och nåtsomiblandpåminneromsommar.

Men hey... alla intalar sig det de behöver för att överleva. Åtta årstider... hahahahaaaa

Och livet går sin gilla gång...

Oktober försvann och nu är det vinter. Veckorna rasar förbi och jag hinner inte med.
I måndags hann jag inte med extra mycket, för mitt under lunchen satte jag i halsen så det blev tvärstopp. Jag hann aldrig bli riktigt rädd, för det gick så himla fort, men jag är glad att jag hade en blixtsnabb kollega som grabbade tag i mig och klämde till.

På några sekunder var det hela över och livet fortsatte... en halvtimme senare blev jag rätt skakig, och sedan tog det några timmar att bli av med obehagskänslan och tankarna på att det faktiskt hade kunnat gå riktigt illa. Och vilket jävla onödigt sätt att dö på i så fall. Kvävas av en bit macka. Så amatörmässigt.

Man lär sig saker om sig själv...

Jag registrerar hela tiden. Ljud, rörelser, synintryck, lukter, känslor osv. Ibland kan det förvåna mig att maken t.ex. inte hörde det där ljudet från ett av barnrummen som betyder att någon strax kommer att stiga upp och förmodligen gå i sömnen (och han lika förvånad när jag kommit tillbaka till sängen efter att ha hoppat upp och lett tillbaka barnet medan han inte fattade att något överhuvudtaget hände) Eller ljudet av en bildörr utanför huset, som betyder att någon är på väg hit. Eller ljudet av fötter i hallen där jag vet exakt vems fötter det är.

Ibland har jag nästan skämts över hur lättrörd jag är t.ex. av musik. Vissa musikslingor får ögonen att tåras på en sekund, det är som att de trycker på en känsloknapp i mig och jag har aldrig förstått hur det kan vara så, men tänkt att de kanske väcker känslominnen som jag bara glömt bort.
På samma sätt kan väldigt höga ljud få mig att må fysiskt illa. Maken gillar att dundra på med hög musik och jag sänker volymen. Jag antar att han är hörselskadad och han tycker jag är irriterande :-P Men jag börjar verkligen må illa.

Och ganska ofta förvånas jag över att folk inte ser hur andra människor mår, vad de känner eller hur de tänker. För jag registrerar ju sånt hela tiden och det är ju inget jag aktivt GÖR, så hur kan det inte finnas hos alla andra också? Att veta hur ett visst tonfall eller kroppshållningen hos en person betyder att hen är på ett visst humör idag, hur den där lilla lilla andningspausen innan svaret på en fråga kan betyda att svaret känns obekvämt att leverera, hur ett visst blänk i blicken betyder att det finns en hemlighet som personen inte vill avslöja...

Jag har alltid känt att det är en bra egenskap att kunna läsa av människor, men också ofta önskat att jag kunde gå genom livet och vara mer oberörd av andra, för att liksom få VILA lite ibland.

Så för någon vecka sedan berättade maken att han lyssnat på Alex och Sigges podcast. Alex Schulman berättade om sin fru Amanda, hur hon känner av stämningar, känslor osv och hur hon t.ex. månader innan Fredrik Reinfeldts skilsmässa sagt att han hittat någon ny och kommer att skilja sig, för det var något annorlunda i hans blick. Något livfullt. Ett par månader senare kom beskedet: statsministerparet separerar.
"Då tänkte jag på dig", sa maken. "För du är ju sån. Det kallas tydligen HSP, highly sensitive person."
Jag slog det ifrån mig, för jag hade hört begreppet förut men associerade det med överkänsliga människor som inte kan ta en diskussion och som gråter för allt. Sedan bestämde jag mig ändå för att googla lite på det. Och trillade nästan ur soffan på kuppen. För där, på diverse sidor med beskrivningar av HSP-personer och deras egenskaper, fanns alla mina "konstigheter" förklarade :-)

Modern psykologi: Högkänslig? Javisst!
Leva PS!: Är du också extra känslig?

När saker börjar gå sönder...

...så är det ju sällan bara EN sak som kraschar. I det här stimmet har dörrlåset, flera elementtermostat och mina glasögon pajat. Varför kommer sånt där alltid i klump? 

Tillägg några timmar senare: Jag visste att det var något jag glömde. Köksblandaren ju!! The water chaos pryl. :-P

Åsså blev det sådär glest igen...

Jobb och liv och allt däremellan gör att skrivandet hamnar i bakvattnet. Jag skriver i princip inget längre, varken här eller för skrivbordslådan, vilket på sätt och vis känns lite sorgligt även om jag vet att det blir så i perioder.
Och här känns det lite knasigt för jag är inte särskilt intresserad av att uppdatera jätteofta men bara i Facebookstil á la "Solen skiner och nu ska jag bajsa. Kaffe är gott". Och det mesta annat som rör sig i huvudet till vardags KAN jag helt enkelt inte skriva om här av olika anledningar.

Ibland känns det som att det skulle vara lockande att ha en helt anonym blogg och kunna vräka ur sig precis allt som snurrar omkring i huvudet. Men nä...det är inte heller min stil, så jag fortsätter väl så här ett tag till :-)

För tillfället njuter jag i fulla drag av en barnfri helg. Barnen är hos farmor, vi varvar ner totalt och idag har jag sträckkollat sju (!) avsnitt av Svenska Hollywoodfruar. För att jag kunde. Och för att det inte går att låta bli att se vad den där galna människan Gunilla Persson ska hitta på härnäst. För hon är verkligen snurrig bortom det mesta, på ett lite läskigt sätt...

Fjärde barnet

Ända sedan jag blev trebarnsmamma har jag då och då slagits av en märklig känsla i olika situationer; att ett barn saknas, det fjärde barnet.
Det är en oerhört märklig känsla, svår att förklara, men lite sådär som när man känner att man har glömt nåt men det är omöjligt att komma på vad. Fast då med skillnaden att jag vet att det är det fjärde barnet som saknas.
Nu är det rätt länge sedan jag fått den där känslan senast, men i morse kom den. Allt gick smidigt och bra med att få barnen i ordning för skolan. Kanske lite för bra, för när jag kom till busshållplatsen var jag fem minuter tidig och det var då den kom. Känslan av att jag glömt bort något, NÅGON, att ett av barnen måste ligga kvar i sängen och sova medan de andra gått till skolan. Det fjärde barnet.

En del skulle säkert säga att det är en dold längtan efter ytterligare ett barn, att det är meningen att jag ska vara fyrbarnsmamma. Andra skulle kanske säga att det fjärde barnet är barnet som aldrig blev, det som skulle ha varit 12 år nu. Ett barn som säkert hade kunnat ligga kvar i sängen och snooza när sexåringarna och åttaåringen promenerar iväg till skolan och jag till bussen.
Jag vet inte, och det är inte viktigt heller för det finns ju inget att veta. Det är bara en känsla, och den är märklig och fascinerande på samma gång. Och ibland får den mig på allvar att räkna mina barn och mentalt påminna mig om att jag faktiskt bara har tre barn.

Ibland får den mig också att undra om jag är tokig på riktigt. Men jag tänker att eftersom jag får DEN funderingen så är jag nog inte helgalen i alla fall. Inte än ;-)

Man dricker sitt te

Det är söndag. Tre jobbveckor är avklarade, förkylningen är fortfarande inte borta (sex veckor har den hållt i sig nu), och allt är tillbaka i den vanliga lunken. Fast "lunk" är fel ord, "surr" är nog bättre.

Vi pratade om det på kontoret i veckan, att det mest slitsamma med det jobb vi gör är att det hela tiden surrar i huvudet för att det är så himla mycket olika saker att hålla koll på hela tiden, så mycket som måste lösas på så kort tid och så mycket frustration över saker som inte går att påverka. Det är svårt att koppla bort jobbet när man går hem för dagen och det tar energi från annat.
Vi skrattar och svär om vartannat och jag skulle inte vilja byta jobb just nu, men det skulle gärna få surra lite mindre...